Vet inte riktigt hur jag ska börja mitt första inlägg här på kamparna.se! Så går väl rakt på sak!
Jennifer heter jag och har en amstaff tik på snart två år som heter Taxen, och ja hon är lika speciell som sitt namn!
Tänkte dra en kort, men ändå lång presentation om mig, min tax och mitt liv i hund världen över lag!

Jag har alltid levt med hund i hemmet och är från första början uppväxt med flatcoated retriver's men även några blandraser. Min allra första egna hund kom in i mitt liv i tredje klass, en blandras tik ( schäfer, risensnauser och irländskvarghund) En himla underbar tjej, som tyvärr fick flytta efter några månader.. Då det visade sig att vi var hennes fjärde hem.. Vi vet inte vad som hänt den här lilla valpen innan, men hon hade rädslor till tusen. Och jag fick som barn vara med om det svåra beslutet att låta henne flytta igen till en familj som alltid var hemma och som alltid kunde skämma bort henne. Det var ett av det svåraste besluten som jag någonsin tagit i livet. Men det var rätt gjort, för där fick hon det bra!
Några månader senare efter många tårar så bar det av ner till perstorp i skåne för att hämta Luddemannen ( också en blandras, svenskdansk gårdshund / dvärgspets), Han var liten nog att få plats i mina två händer! Ludde är en herre för sig själv, och finns fortfarande kvar i mitt liv - tio år senare! Men han tar det mest lungt och är pensionerad som vi säger ! Trots att han fortfarande hänger med hemvärnet i skogen !
  I vuxen ålder träffade jag en kille med en schäfer, och så blev "vi med" amstaff (oreggad) för första gången. Båda dessa är omplaceringar som kom till oss med stora problem, aggresioner och rädslor. Idag är dom två helt mysiga hundar, även om dom är lite mongo!
  Snart börjar historien om mig och min tax. Kärleken tog slut, och ett  impulsbeslut i min ensamhet tog mig till krisitnehamn och kennel fervens fera för att kolla på en fem månader gammal tik.
Tiken var Taxen, och Taxen följde med hem redan samma dag.
Den första månaden spendarade jag var enda vaken timma på att fundera på vad tusan jag gett mig in på ? Hunden är ju helt galen! Men när det var dags att skriva över henne på mig så var ingen gladare än jag. Att få ta med mig den här Taxen hem igen.
Jag vet inte hur Taxen hade det hos den tidigare familjen där hon var i två veckor. Men det var något som stämmde  där .
Hon skrek och slängde sig efter allt som rörde sig, hon tuggade på saker, seperationsångest till tusen och allt sånt där hemskt man kan tänka sig.
Det fanns dagar då jag övervägde att släppa henne i skogen, för hon stack ju ändå bara...
Idag ett år senare... Ja nu sitter jag här med en Tax som sover som en gris i mitt knä. Vad skulle jag göra utan henne? Allt som vi har gått igenom under året är helt otroligt.
Idag kan vi ta en promenad genom centrum utan skrik , ibland till och med utan drag i kopplet. Idag kan vi leka och springa lösa och ha roligt - och hon kommer tillbaka. Idag kan jag lämna henne de få nödvändiga timmar ensam hemma och hon ligger fortfarande och sover i soffan när jag kommer hem.
Det är min Tax det, världens bästa Tax!
     

Jag är ju som sagt uppväxt med hundar, och trodde jag kunde hundar bra... Men när taxen kom in i mitt liv så fick jag mig en dask i ansiktet som sa " det finns mer att lära!" Och det var det, jag började plugga, och ett år senare sitter jag här som certifierad allmänlydnads instruktör , med kunskap att starta hunddagis. Och nästa vecka börjar nästa utbildning! Men nu kör vi lite mer fart fyllt och satsar på agilityinstruktör!
Har lärt mig att det alltid finns mer att lära , och jag vill lära!

På dagarna roar jag och Taxen oftast oss med lydnadsträning, lite klicker och självklart massa lek! Som jag tycker är så oerhört viktigt!
Och så ofta vi får chansen så tränar vi gärna lite WP eller barmarksdrag , då Taxen älskar att arbeta fysiskt! Men självklart så är jag henne andra viktiga saker med klicker, så som att ta av mig strumpan ;)

Det var kort och gott om mig! Tackar och bockar för att jag får vara med här och dela med mig av tankar, ideeer och erfaraneheter! Och jag hoppas att kunna bidra med något ! Och är det något ni undrar över så är det bara att fråga!

Jennifer & Taxen

Jag vet, jag är värdelös på att blogga. Jag har så mycket idéer om vad jag ska blogga om, men jag får inte ner det i ord.. när jag väl sätter mig och ska skriva så tar det vara stopp. Så ni får nöja er med detta filmklipp så länge, det har roat ganska många, och roar mig än idag. 

Ha en fin sommar, jag hoppas att jag kommer få tummen ur att blogga snart igen! 

//Paula, DD & Frank

Long time, no see....
Det har faktiskt varit en otroligt jobbig tid som jag trodde aldrig skulle ta slut men det verkar som om det är på sluttampen nu :)
Först fick jag den eländiga vårdeprissionen jag dras med och varje år tänker jag att jag ska kontakta läkare för att få medicin för den och varje år glömmer jag bort det tills jag ligger där nerklubbad...

Det positiva är att jag fick se att mina hundar klarar en längre period med passivitet utan att bli hysteriska :)
Ja iaf, efter att jag trevande hittat tillbaka till träningsglädjen så går jag på en nit bara för att jag är så otroligt korkad ibland...

Jag VET att Enzo inte klarar av att springa planlöst i skogen, han får ett enormt adrenalinpåslag och går upp i en farlig stressnivå som han har svårt att ta sig ner från till en  normal nivå igen. Ändå kör jag denna planlösa springandet i 4 dagar! Korkat.... Han bara ökade och kom aldrig ner igen så jag har en hund som inte kan sova, detta håller på i 1.5 vecka när tikarna sätter igång att höglöpa! Ja då sitter jag där med en enormt stressad hund med ett megapåslag av hormoner *suck*

Han kunde ingenting längre; Sa jag Hatt (mitt sittkommando) så tittade han bara på mig totalt nollställd, inget trix som tidigare suttit i ryggmärgen klarade han av att göra. Gick jag för långt på promenaden hade jag en hysterisk hund när jag kom hem. Totalförvirrad kille....
Han hade ju fått en kemisk kastrering men den hade inte kickat in så jag går från att vara irriterad, tycka synd om honom, förbannad till att hata honom och tillbaka till att tycka synd om honom... Maktlös när jag inte hittar något sätt att hjälpa honom på, jag kan inte ta i honom för då kastar han sig på mig och ska jucka så för att inte förstöra vår relation bestämde jag mig för att inte göra något alls utan bara gå kortare promenader och hålla mig borta från honom.

Ett snabbokat besök hos veterinären för riktig kastrering blev bestämt och ca 2 veckor senare kommer han upp i soffan, sätter sig bredvid mig, slickar mig på örat och lägger sen huvudet på min axel med den djupaste suck jag hört. Det var över! Men så trött han är! Sover djupt och mycket vilket inte är så kontigt då han inte sovit/vilat riktigt på nästan 1.5 månad...

  Nu har vi flyttat till ett hus som ligger avsides, skog på tre sidor och ett grannhus som ingen bor i. Jag håller tummarna att med den lugnare miljön så blir även Enzo lugnare. Vi har påbörjat den mentala träningen lite smått, korta korta pass, och han kan kommandona igen :)
Jag hoppas inga inre organ kommit till skada under dessa veckor då stress kan slå ut dom, hormonerna vet jag inte om de i sig kan ge skador men med tanke på att han var så stressad innan överflödet av hormonerna kan de nog ha "hjälpt" stressen...

Summa summarium:
Lyssna på magkänslan vad som är rätt för din hund, strunta i råd/tips om de inte känns bra för det är Du som bäst känner din hund.
Läs på om stress, vilka symtom har den? Det är en lömsk "sjukdom". Även om din hund inte reagerar som Enzo så kan den ligga där och uttrycka sig på andra sätt.

Nu hoppas jag att allt ska vara i sin ordning och att jag kan fortsätta med inläggen och träningen med mina hundar, speciellt hoppas jag att Trolla kommer bli certifierad droghund inom kort. Jag var tvungen att byta hund när det bara var 4 träffar kvar (Enzo gick inte att träna ju) och hon är verkligen en naturbegåvning samt att hon inte har några problem med bilåkande, nya miljöer eller underlag :)

/Pierina, Enzo, Trolla & Cilla <3

Förra veckan tog vi det tuffa beslutet att låta Malte somna in. Ska jag vara helt ärlig så har jag funderat på det alternativet av och till genom åren. Men skämts för mycket för att säga det högt till ngn till och med min man. För några veckor sedan började jag titta på våran situation som en utomstående och insåg att hela vårat liv var kaos och vårat liv innebär en massa faktorer som gör att samtliga mår dåligt. När det dessutom går ut över mina barn då är det stopp! Detta var även första gången på 5 år som jag tänkt tanken att även Malte måste ju må dåligt. En människa som stressar i 5 år går till slut in i den berömda väggen. Jag insåg i samband med detta att vi aldrig kommer kunna rehabilitera Malte. Att detta pågått alldeles för länge och att han inte kan må bra hos oss. Han ska ju vara hos en ensam person som han får vara med hela tiden och som tränar/utbildar honom massor. Ju färre som finns i hushållet desto mindre att hålla koll på hela tiden. Men vart hittar man den personen när man har den rasen man har? Skulle han omplaceras skulle jag aldrig få sinnesro, jag skulle hela tiden tänka på hur han mår, vad han gör, rädslan för att han ska skeppas vidare skulle hela tiden finnas där. Hade han varit av en annan ras, cocker spaniel, golden mfl så hade det nog varit enklare. Och sen är ju frågan, skulle han verkligen kunna rehabiliteras?

Jag tog hjälp av en väldigt viktig person i min omgivning om mina tankar. Den här personen har funnits i mitt och Maltes liv senaste 4 åren och sett vårat slit. Funnits i med och motgångar. Efter att jag ventilerat mina tankar med henne och lyssnat på hennes egna erfarenheter av liknande hundar så bestämde jag mig slutgiltigt. Malte får somna in, det är dags nu och det är det rätta för honom. Han förtjänar att nu få frid. Äntligen kunna slappna av.

Jag var övertygad om att detta var det rätta för Malte och för våran flock hemma. Samtidigt hatade jag mig själv som tog mig rätten att bestämma över ett liv. Dessutom var jag nu tvungen att ta upp detta med min man. Han var inte alls på samma nivå  som mig. Han tyckte vi skulle testa lugnande och visst det hade vi väl kunnat men för vems skull? Ska vi medicinera Malte resten av hans liv för att han ska klara av sig själv? Nej jag vill faktiskt inte det. När maken hade funderat ett tag så ringde han till veterinären. Vi hade då pratat igenom allt och kommit fram till att Malte inte kan må bra hos oss. Att vi inte kommer må bra förrän han mår bra och att det kommer sluta med skilsmässa mellan oss om inget händer. Vi måste även tänka på Musse. Musse är en lugn och trygg individ i grunden men efter att ha levt i 2.5 år med Malte så finns det vissa stress tendenser även i honom som vi inte vill ska förvärras så vi sen har 2 stressade hundar som inte går att rehabilitera.

Vi fick tid hos veterinären förra tisdagen och efter att ha gråtit hela morgonen på toaletten på jobbet var det dags. Jag hämtade upp maken och Malte hemma. Det var skönt att vi gjorde detta tillsammans. Jag hann tänka flera ggr att jag skulle ta honom och gå därifrån, att jag skulle bli hatad av alla och få så mycket skit för det här. Men så fort vi öppnade bagageluckan började stressen och jag kände att nej, det är ju så här 90% av våran vardag. Hans positiva sidor/stunder syns allt mer sällan. Vi fick komma in i ett litet rum med tända ljus där Malte fick lugnande. Vi strök på honom och pratade med honom. Även med lugnande var han alldeles hård i kroppen. Han kändes liksom inte avslappnad fast han var i stort sett helt väck. Malte låg på golvet och maken låg över honom, jag började gråta hysteriskt, eftersom min bebis mage växt förstod jag ju att jag inte skulle kunna ta mig ner dit till honom. Maken lyfte därför upp honom på bordet och jag drog fram min stol så jag satt precis vid hans huvud. Malte stirrade på mig men hans ögon var alldeles svarta, inte alls så där bruna och fina som de brukar vara. Det var som att själen redan lämnat honom, det var hemskt! Efter en stund fick han de sista sprutorna och i stort sett direkt upphörde andningen men hjärtat slog ett tag till. Tårarna rann på oss, vi kramade, pussade och pratade med honom. Allt bara släppte. Jag hade tidigare pratat på om massa praktiska saker medan maken grät. Troligtvis för att stöta bort sorgen, men nu svämmade den över. Lutade mig över honom och viskade förlåt mattes älskling i hans öra och drog ett djupt andetag i hans päls som alltid luktat så gott. Det var sista gången jag skulle få känna hans doft, hans värme. Att lämna honom där på bordet och gå ut med bara ett koppel var en väldigt makaber känsla men jag vet att Malte har det bättre nu och jag vet vart han finns vilket betyder att även jag fått sinnes ro.

Älskade Malte!   

Musse & Malte - Bästa kompisar och Malte har ALDRIG markerat för Musse när han gått för långt utan väntat på hjälp från oss.

Favvosysselsättningen - Viltspår!

Den allra finaste!

Maltes absolut bästa egenskap har varit att jag alltid kunnat lita på honom när det gäller barnen. Ovan Alice & Malte

Malte & Alice kollar tv

Malte väntar på att Leija 8 mån ska äta klart på hans ben