Förra veckan tog vi det tuffa beslutet att låta Malte somna in. Ska jag vara helt ärlig så har jag funderat på det alternativet av och till genom åren. Men skämts för mycket för att säga det högt till ngn till och med min man. För några veckor sedan började jag titta på våran situation som en utomstående och insåg att hela vårat liv var kaos och vårat liv innebär en massa faktorer som gör att samtliga mår dåligt. När det dessutom går ut över mina barn då är det stopp! Detta var även första gången på 5 år som jag tänkt tanken att även Malte måste ju må dåligt. En människa som stressar i 5 år går till slut in i den berömda väggen. Jag insåg i samband med detta att vi aldrig kommer kunna rehabilitera Malte. Att detta pågått alldeles för länge och att han inte kan må bra hos oss. Han ska ju vara hos en ensam person som han får vara med hela tiden och som tränar/utbildar honom massor. Ju färre som finns i hushållet desto mindre att hålla koll på hela tiden. Men vart hittar man den personen när man har den rasen man har? Skulle han omplaceras skulle jag aldrig få sinnesro, jag skulle hela tiden tänka på hur han mår, vad han gör, rädslan för att han ska skeppas vidare skulle hela tiden finnas där. Hade han varit av en annan ras, cocker spaniel, golden mfl så hade det nog varit enklare. Och sen är ju frågan, skulle han verkligen kunna rehabiliteras?

Jag tog hjälp av en väldigt viktig person i min omgivning om mina tankar. Den här personen har funnits i mitt och Maltes liv senaste 4 åren och sett vårat slit. Funnits i med och motgångar. Efter att jag ventilerat mina tankar med henne och lyssnat på hennes egna erfarenheter av liknande hundar så bestämde jag mig slutgiltigt. Malte får somna in, det är dags nu och det är det rätta för honom. Han förtjänar att nu få frid. Äntligen kunna slappna av.

Jag var övertygad om att detta var det rätta för Malte och för våran flock hemma. Samtidigt hatade jag mig själv som tog mig rätten att bestämma över ett liv. Dessutom var jag nu tvungen att ta upp detta med min man. Han var inte alls på samma nivå  som mig. Han tyckte vi skulle testa lugnande och visst det hade vi väl kunnat men för vems skull? Ska vi medicinera Malte resten av hans liv för att han ska klara av sig själv? Nej jag vill faktiskt inte det. När maken hade funderat ett tag så ringde han till veterinären. Vi hade då pratat igenom allt och kommit fram till att Malte inte kan må bra hos oss. Att vi inte kommer må bra förrän han mår bra och att det kommer sluta med skilsmässa mellan oss om inget händer. Vi måste även tänka på Musse. Musse är en lugn och trygg individ i grunden men efter att ha levt i 2.5 år med Malte så finns det vissa stress tendenser även i honom som vi inte vill ska förvärras så vi sen har 2 stressade hundar som inte går att rehabilitera.

Vi fick tid hos veterinären förra tisdagen och efter att ha gråtit hela morgonen på toaletten på jobbet var det dags. Jag hämtade upp maken och Malte hemma. Det var skönt att vi gjorde detta tillsammans. Jag hann tänka flera ggr att jag skulle ta honom och gå därifrån, att jag skulle bli hatad av alla och få så mycket skit för det här. Men så fort vi öppnade bagageluckan började stressen och jag kände att nej, det är ju så här 90% av våran vardag. Hans positiva sidor/stunder syns allt mer sällan. Vi fick komma in i ett litet rum med tända ljus där Malte fick lugnande. Vi strök på honom och pratade med honom. Även med lugnande var han alldeles hård i kroppen. Han kändes liksom inte avslappnad fast han var i stort sett helt väck. Malte låg på golvet och maken låg över honom, jag började gråta hysteriskt, eftersom min bebis mage växt förstod jag ju att jag inte skulle kunna ta mig ner dit till honom. Maken lyfte därför upp honom på bordet och jag drog fram min stol så jag satt precis vid hans huvud. Malte stirrade på mig men hans ögon var alldeles svarta, inte alls så där bruna och fina som de brukar vara. Det var som att själen redan lämnat honom, det var hemskt! Efter en stund fick han de sista sprutorna och i stort sett direkt upphörde andningen men hjärtat slog ett tag till. Tårarna rann på oss, vi kramade, pussade och pratade med honom. Allt bara släppte. Jag hade tidigare pratat på om massa praktiska saker medan maken grät. Troligtvis för att stöta bort sorgen, men nu svämmade den över. Lutade mig över honom och viskade förlåt mattes älskling i hans öra och drog ett djupt andetag i hans päls som alltid luktat så gott. Det var sista gången jag skulle få känna hans doft, hans värme. Att lämna honom där på bordet och gå ut med bara ett koppel var en väldigt makaber känsla men jag vet att Malte har det bättre nu och jag vet vart han finns vilket betyder att även jag fått sinnes ro.

Älskade Malte!   

Musse & Malte - Bästa kompisar och Malte har ALDRIG markerat för Musse när han gått för långt utan väntat på hjälp från oss.

Favvosysselsättningen - Viltspår!

Den allra finaste!

Maltes absolut bästa egenskap har varit att jag alltid kunnat lita på honom när det gäller barnen. Ovan Alice & Malte

Malte & Alice kollar tv

Malte väntar på att Leija 8 mån ska äta klart på hans ben