Spawn

6 juni 2013 15:32

Ett oerhört egoistiskt beslut, när man i ena meningen säger att det drabbar barnen och i nästa påstår att han är så bra med barn då tappar jag fattningen.
Att INTE omplacera en välmående hund som UPPENBART stressas av sin hemmiljö är helt sjukt, jag hoppas ni tänker om inför framtida hundköp och skaffar en guldfisk istället. Om inte det blir för jobbigt att hantera.
Med tanke på att det antagligen kommer modereras bort kommentarer (alt ej ens postas) så spelar ju min åsikt ingen roll i det hela.
Vill bara säga fyfan. Det här är helt otroligt.
Ett jävla sätt.

kamphundblogg

7 juni 2013 09:56

Inga inlägg modereras bort, om dom inte bryter mot lagen eller på annat sätt stör ordningen. Din åsikt får du ha, precis som alla andra, men jag måste fråga om du har följt Sofia's kamp med Malte?
Att han är bra med barnen betyder inte att hans stress-beteenden inte påverkar dom - precis som övriga familjen.

Jag har själv en (f.d) stressad hund och vet hur otroligt påfrestande det är att leva med. Hur mycket uppoffringar man måste göra DAGLIGEN för att det ska gå ihop. Jag ska vara helt ärlig; Jag hade inte klarat det med barn i familjen, min hund hade inte kunnat stressa ner om det inte vore för att det var lugnt hemma, och att jag hade tid att lägga ALL fokus på henne.
Jag förstår, och stöttar Sofia fullt ut i hennes beslut, hur sorgligt det än är att en (för övrigt frisk) hund fått somna in.
Vart drar du gränsen för "välmående"? Det var inte Malte!

Och som sagt; Om du har följt Sofia's kamp med honom så hade du vetat att han har varit omplacerad, hon har verkligen försökt allt.

Din kommentar är hjärtlös, det framgår tydligt i inlägget att detta inte var ett lätt beslut för Sofia att ta, och att hon mår dåligt av det. Vi är tacksamma för allas åsikter, men man kan välja ett smidigare sätt att framföra dom på, när det handlar om en så känslig sak.

Med vänlig hälsning,
Paula

Ps. Jag valde att svara på kommentaren eftersom Sofia kanske inte är stark nog att ta tag i detta just nu. Hoppas du har överseende och förståelse för detta.

Carolina

6 juni 2013 20:09

Usch vad tufft!! Det är det svåraste beslutet av alla och när det beror på mentala besvär är det förenat med så mycket dåligt samvete och skuldkänslor men vad det låter på dig så var det nog ett riktigt beslut, hur ledsamt det än känns. Var i samma situation förra sommaren, hade en mastiff som blivit alltmer klumpig i kroppen, veterinären visste inte vad det var och vågade till slut inte undersöka honom, för han blev samtidigt allt aggressivare, först mot hundar men sedan även mot människor. Vi tränade, provade tillskott, gick hos olika hundpsykologer, var ute flera timmar om dagen och vi spårade, masserade, kastrerade kemiskt men till slut fick vi inse att hunden blev allt opålitligare och farligare och hans storlek gjorde det inte lättare. Dessutom hängde hela han, denna glada kille hade blivit loj och deppig, snubblade ofta när han gick. Vi fick stänga in denne i grunden mycket sociala hund i hallen om vi fick besök och släppa in gästerna via verandadörren och de fick gå på toaletten i gäststugan, jag hade alltid dubbla koppel, sele och halsband det sista, ifall något skulle gå sönder. Så för både hans egen, vår och omgivningens skull fick han somna in, inte ens två år gammal. Och hur ledsen jag än var så vet jag att vi gjorde rätt, han mådde uppenbarligen inte bra och till slut skulle vår uppmärksamhet ha falnat en sekund och någon allvarlig incident skulle hända och vår relation skulle ha kraschat, vi var mentalt helt slut efter att ha levt i den anspänning det innebar. Vår andra hund som vi hade skaffat ett par månader innan avlivningen blev en räddningsplanka, hon visade att allt inte var förebyggande träning med en hund utan att man kunde ha kul också. Sedan skaffade vi en till, en riktigt mysgubbe som fick oss att verkligen förstå hur det egentligen ska vara att ha hund, att man ska lita på varandra. Och nu har vi vår tredje omplaceringshund, en liten fartfylld "kamphund" med hjärta av guld, som älskar att hänga på vad man än gör och allra helst vill sova i ens famn... Men ärret finns kvar, jag har inte tyckt att det är lika kul att träna med hundarna efter detta, tror att det beror på att ju mer vi tränade med vår mastiff ju värre blev han och det fanns förstås inget samband, vi hade aldrig en chans, men hjärnan vill gärna se sambandet ändå. Och när vi möter hundar spänner jag mig och fortfarande känner jag fjärilar i magen om vi ska ha folk på besök. Det är inte logiskt, men det har blivit något av en reflex, som dock sakta försvagas ju mer bevis jag får på att jag nu har tre guldklimpar hemma, de är inte perfekta, men de är i grunden goa :) Så många varma tankar till er denna nationaldag, ibland blir det så fel hur rätt man än gör och låt aldrig någon påstå att det är en enkel utväg, ni har ju kämpat hur länge som helst! Hoppas min berättelse kan vara till något stöd, jag känner igen mig så i din, det var precis bara sista dagarna jag erkände för någon vilka stora problem vi hade, vi hade lyckats hålla koll och åtminstone delvis dölja hur långt utför det hade gått...

Lena Sommerfeld Ulf

7 juni 2013 10:21

Tack Sofia!!
Tack för att du vågar erkänna och orkar ha Maltes bästa i fokus!
Tack för att du vågar erkänna och orkar ha Musses bästa i fokus!
Tack för att du vågar erkänna och orkar ha dig och din familj i fokus!
Framförallt, Tack för att du vågar erkänna och ha orken att låta oss dela stunden!
Jag har följt dig varje steg i dina försök att ge er alla ett gott värdigt liv, men har också delat dina tillkortakommanden, som inte kan skyllas på att du inte försökt
Att du sen inte lyckats, tror vi alla varit i liknande situationer fast det kanske inte handlat om liv och död!
Du ska absolut inte hata dig för att du lät Malte gå vidare till nästa liv, när den första sorgen lagt sig, hoppas jag och tror, att du så småningom kan känna stolthet över dig själv, över att du tog det enorma ansvar vi alla har för de som är helt beroende av oss för sin hälsa och sitt välmående!
Det är inte alltid bäst att fortsätta kämpa, ibland måste vi inse och erkänna våra begränsningar, ibland är det bättre att släppa taget..
Och du, Malte är alltid med dig, så länge han finns i ditt hjärta, finns han i din närhet, det är jag viss om!!!

Spawn igen

7 juni 2013 10:29

Vi är två i hushållet.
Vi har båda träffat Malte. Många gånger.
Hann Du träffat honom?

kamphundblogg

7 juni 2013 12:51

Spawn om du träffat Malte flera ggr betyder det att vi "känner" varann och då borde våga framträda med ditt riktiga namn för jag har ingen aning om vem du är. Egentligen behöver jag inte förklara mig för dig för det finns ingen som känner Malte som skulle säga att han var välmående. Därför ifrågasätter jag hur väl du verkligen kände Malte.
Att Malte var snäll mot barnen behöver inte betyda att hans stress och därmed vårat agerande och planerande inte gick ut över barnen. Men berätta gärna vem du är så jag vet vem jag förklarar för!!
/Sofia

Katrine

9 juni 2013 23:45

Spawn: Att inte ens våga stå för sina egna åsikter är sjukt tragiskt. Att en hund är bra med barnen behöver ju inte betyda att den inte påverkar barnen negativt. Ta ett annat exempel. En hund som är helt underbar med barn men som inte klarar av att vara ensam hemma begränsar familjen och då givetvis barnen oerhört mycket. Allt är inte direkt påverkan vet du.

Jag måste ju också få ifrågasätta. Jag har läst här inne länge och följt Malte på internet och han har ju varit omplacerad förr. Att omplacera en stressad hund är definitivt inte alltid det bästa. Nog från mig till dig.

Sofia: All styrka till dig återigen <3