Idag välkomnar vi en ny gästbloggre; 

Victoria Bengtsson, en hundnörd som är helt insnurrad på brukslydnad och rallylydnad, med en underbar Amstaff. Jag är 22år gammal bor i radhus med min sambo och jobbar på Willys där jag sitter i kassan. En grymt bra egenskap som jag tycker varje människa borde ha är att inte döma någon människa eller hund, jag tycker det är viktigt att vara ödmjuk mot alla, ingen vinner på att vara dryg eller högfärdig.
Alla är vi nybörjare någon gång och ingen är perfect.

En kamphund utan kamp?
 
Texas är en renrasig Amstaff som fyllde 3år i sommar, en perfect första hund enligt mig om du vill jobba med din hund.
Det första jag lärde Texas va "loss", då jag har små sysckon så tycker jag att det är jätte viktigt att han kan släppa vad han än har i sin mun. Visst han släpper allt ibland lite för mycket, när jag tränar lydnad med honom så vill jag ha med hans kamplust i våran lek. Han släpper allt direkt vilket inte blev det lättaste när jag vill belöna med lek, så nu efter ca 1år har jag fått upp hans kamp och vi har skit roligt när vi tränar.

 
 
 
Det hela började när vi skulle börja på Tävlingslydnadskurs, vilket jag hade sett framemot jättemycket. 
När jag stog där med Texas vid min sida runt om alla dessa brukshundar så började jag klia mig i huvudet och undrade; "Vad gör jag här?" 
Det va 4 schäfrar med på kursen, jag är livrädd för schäfrar då jag aldrig har träffat en schäfer med bra mentalitet. 
Så där stog jag stel som en pinne och visste knappt in eller ut, vad vi än gjorde så var det otroligt stelt inte alls som den träning vi har nu.
Vi skulle genomföra linförighet med hunden på vänster sida i slakt koppel, ja sa "fot" till Texas och han tittade på mig sen var det näsan i marken och helt okoncentrerad. 
De andra hundarna gick så fint vid deras förare och hade full fokus, de lekte med sina hundar mellan passen på låg nivå och jag va på ännu lägre nivå. 
Inte konstigt att våran träning gick åt fel håll när ja inte vågade bjuda på mig själv!

Jag försökte att hoppa, studsa och kampa med Texas men han bara satt som Ferdinand luktade på blommorna. 
Ni som vet hur hundar gör för att ge ut lugnande signaler, vet då hur det såg ut när vi försökte träna lydnad. 
Han kände av att jag inte var trygg i kursen med en massa schäfrar och instruktörer som inte visade mig hur jag skulle göra.
En gång när vi skulle köra en inkallning så satte jag ner honom gick ca 18 meter från honom, stog rakt upp och ner  gjorde en inkallning. Hunden vänder på sig, ställer sig och KISSAR...pinsamt... fast han ville ju bara visa mig att jag skulle lugna ner mig.
 
Sen hade vi ju även denna apportbock som han inte alls fattade varför han skulle ha den i munnen, alla de andra hundarna greppade apporten precis som ingenting.  Min instruktör visade mig hur jag skulle göra, jag visade Texas apporten och sa "apport" han satt så fint och bara tittade på mig. 
Om min instruktör hade varit mer utbildad så kanske apporten inte hade varit några problem. 
Han gick vidare till nästa förare och hjälpte dom, han såg väll mig och Texas som ett hopplöst fall, jag var så ledsen och besviken.
 
Nu när jag lär in linförigheten så har jag Texas på vänster sidan och viskar till honom "ska vi gå å ta haren där borta?, komigen då" och värkligen hettsar honom till att ha fokus på mig och mot haren. Detta har visat sig gå åt helt rätt håll, jag har nu en hund som tycker om att träna med mig. 
För jag bryr mig INTE om vad andra tycker och tänker om hur vi tränar. Vi går ca 4 steg under dessa 4 steg så pratar jag med honom hela tiden och leker som bara den, för det ska vara ROLIGT med lydnad inte STELT.

 
Angående Apportbocken som ja har försökt lära honom så länge med alla möjliga knåp och knep, så har jag honom sittandes på vänster sida, visar honom apporten och precis när han ska ta den så tar jag den, drar den i marken kastar iväg den ca 2 meter. Då hämtar han den med en viftande svans och kommer stolt tillbaka till mig med den, vi kampar då ännu mer. 
Nu när ja säger "Apport" så tar han den i munnen och släpper den inte, för han är ju rädd att jag ska ta den.
När man tränar på detta sätt med en hund som inte har mycket kamp i sig så gör det absolut ingenting att öka kamplusten, så länge det är under kontrollerade former.
En kamphund utan kamp, japp precis så är Texas! 
 
Jag använder inte kommandot "loss" om jag verkligen inte behöver för då släpper han ju allt han får inklusive leksaker, apportbock eller vad det nu kan vara. Det är viktigt under inlärning av apport att det ska vara roligt, och vem har sagt att man bara kan använda kommando "apport" med en apportbock? 
 
Detta va lite om mig och Texas hur vi har haft det och hur vi just nu har det.
 
Om man inte tränar inför tävling så kan man ju anmälla sig huxflux till tävling som antagligen kommer gå skit bra ;-) 

 

Jonny

7 november 2012 00:09

Tycker det låter fantastikt vilken inställning du har till träningen! Du har rätt, alla tränar på sitt eget vis och själv tar fram en metod som funkar bäst både för hunden och föraren! Kämpa på vidare!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...