Hur vi blev med Charlie (och hur det kommer sig att vi sover på soffan!)

 

Detta är Charlie. Han ligger i en bäddad soffa för att... Nej, vänta. Ni ska få höra hela historien. 

Charlie, eller snarare idéen om att skaffa hund, vaknade i mig då min barnlängtan blev så stor att jag hotade min sambo. Bra jobbat, säger ni, men då svarar jag att det var en jäkla tur att jag varit gravt djur- och hundintresserad sen barnsben, annars hade vi fått en till såndär "som förstör ryktet om våra kamphundar!" Skämt åt sido, jag hade tittat på hundar ganska länge innan jag tog steget att faktiskt ringa på en. En valp kvar. Hunden var röd, med röd näsa och vit mustasch, ljusa ögon och en ledsen blick. Jag åkte dit och träffade uppfödarna och hundarna samma dag. 

Han var den ballaste hunden i kullen. Mitt första intryck av flocken var att hans kullsyskon var hysteriska. Brodern och systern hoppade högt upp i ansiktet och ville slicka mungipa, de lät och gnydde och var fantastiskt kärleksfulla! Charlie var med på ett hörn och slickade fingrar, men sen gick han och la sig på vardagsrumsmattan. En cool kille, vi klickade direkt. Jag och min sambo blev kära och fick ta hem den lille efter några veckor. 

Vi hade några regler bestämda redan innan Charlie kom hem:

1. Ingen hund i sängen
2. Vänta på var så god i dörren
3. Inte jaga katterna

Alla dessa tre regler har följts till punkt och pricka under alla dessa månader vi har haft vår lille valp, Charlie har sovit på en egen liten bädd på golvet brevid sängen, han tar alltid ögonkontakt i dörren även fast han håller på att kissa på sig och ja, sista regeln går väl ärligt talat sådär... Regel nummer två går sådär när katterna springer ut samtidigt som jag och Charlie ska ut och Charlie är lös, då skulle man kunna säga att både regel nummer två och tre går käpp rätt åt helvete... Hur som haver så hade vi en regel kvar, den viktigaste då vi bara har en 120 cm bred säng och det är omöjligt att få plats alla tre (plus gammelkatten) om Charlie ska sova i sängen också. 

Sen. Sen ni. Sen reste jag bort i ett par dagar. Oskyldig liten semester till ett bröllop. När jag kommer hem så upptäcker jag till min stora fasa att vår hund, Charlie the Pitmix, vår lilla rödnäsa Red Nose á (då) 16 kilo, har fått ligga och sova i vår säng med husse under dessa dagar då jag har varit borta, och till min annu större förskräckelse så upptäcker jag hur mysigt det är att sova tillsammans alla tre (fyra)! 

Nu är Charlie äldre och tygnre. Vår 26 kilos best gillar att ligga vid fotändan (läs: nedre halvan av sängen), på täcket så att man måste ligga som en liten boll på övre halvan för att inte frysa arslet av sig. Och det är här vi kommer till början på detta blogginlägg. 

Jag och min sambo sover nu, tills vår nya 160 cm breda säng kommer, varannan natt i soffan. Den som sover i sängen sover med Charlie, och den som sover i soffan sover med Elvis (gammelkatten). Men vad i helsike gör Charlie i soffan då? Det var sambons tur i sängen, och han ville inte ligga och frysa av täcke-brist, så då tänkte jag att Charlie ligger redan och sover så lugnt i soffan, det kan inte skada. 

Jag fick alltså alla nitlotter i natt. Fast personligen tycker jag att sambon fick alla nitlotter, han sover själv i en stor säng, jag ligger varmt brevid en gosekno utan dess like, bloggar, kollar på Dexter och käkar chokladglass utan att frysa. Livet är fan bra härligt med en pitmix! 

Så går det till hemma hos oss, med vår "lilla" nio månaders valp Charlie. Busfröt, älskade vän, underbaraste rädd-för-sin-egen-skugga-hjälp-goseknot som finns på hela jorden. Jag hoppas att vi får många fler år, du och jag. 

Och jag då? Ja, frågan är det. Det är så roligt detta med hundar, jag var verkligen besatt av hundar när jag var liten, men fick ingen, sen i äldre ålder så har jag bara sett en hund som en ouppnåelig dröm. När min dåvarande kollega Angelica skaffade hund så förstod jag inte hur det gick till, hur hon hade tid och råd, alla hade ju sagt att det kostade så himla mycket och att det var så omöjligt att ha tid med en. Jag gick alltså och trånade efter en hund i flera tiotals år innan alla pusselbitar föll på plats. Jag och min pojkvän blev sambos och helt plötsligt så fanns tiden. Varje dag så tittar jag på Charlie och tänker att det är för bra för att vara sant. Varje dag går jag in på Blocket och tittar på alla omplaceringshundar i olika åldrar och tänker ”Vi har klarat oss förbi 16 veckor, sex månader, åtta”. För varje dag som går så älskar jag honom mer och mer, och för varje dag så blir jag mer och mer som en kamphund själv, jag är redo att kämpa till döden för min lilla älskling. 

Jag heter i alla fall Nadia och bor med Charlie, min sambo Christian (eller Chrillian, hans rymdnamn) och vår inneboende/låtsastonårsdotter Nathalie, hennes två katter och min omplaceringsgammelkatt Elvis (han är 17 – och INTE GLAD). Vi har en litet kollektiv i en gammal omisolerad (det märks inte) sommarstuga i förorten Nacka.
När jag inte fryser arslet av mig så pluggar jag in massa hundfakta då jag ska börja en hundinstruktörsutbildning på Hundsteg i Enköping, eller så ligger jag och Charlie och halvslaggar i soffan och kollar på Dexter, eller så är vi ute och rör på oss och försöker ducka fördomar!
Det gäller att se så söt och normal ut som möjligt för både mig och Charlie, och helst vänta lite med att berätta vad det är för hundras, tills Charlie har slickat klart personen i ansiktet och lekt en stund med dennes hund (eventuellt ljuga, Ungersk Vizla brukar funka) . Det är värre för Chrillian som har mörkt skägg, ”HJÄLP HAN ÄR TERRORIST OCH HAR EN KAMPHUND”, där blir det oftast syntax error/system overload för folk, ingen går ju på hans Ungerska Vizla. Vi försöker vägleda Charlie till att bli en så väluppfostrad hund som möjligt, för trots att han är en glad falukorv som inte viftar på svansen utan på hela kroppen och som gärna hoppar upp i ansiktet och slickar på folk istället för hoppa upp i ansiktet och bita folk, så fattar tyvärr inte folk med förutfattade meningar att han älskar allt på två eller fyra ben (inklusive bord och stolar). Att han är stor som ett hus hjälper inte till, man ser ju knappt att han är valp! Men jag har i alla fall ett ess i jackfickan, Charlie blev nämligen bäst i klassen i Vardagslydnad 1 Bull- & Terrier hos Irene Westerholm och Hundläroverket, och om inte det funkar, då finns det bara en sak kvar att säga, och det är att man är gravid och ska få barn snart, det tar bort all uppmärksamhet från hunden. Det funkar dock bara under vintertid med bylsig jacka… 

Det var en inblick i mitt liv. En helt normal vardag med kamphund, det vill säga! Kommentera gärna om ni känner igen er, jag börjar känna mig som ett UFO!