Hur vi blev med Charlie (och hur det kommer sig att vi sover på soffan!)

 

Detta är Charlie. Han ligger i en bäddad soffa för att... Nej, vänta. Ni ska få höra hela historien. 

Charlie, eller snarare idéen om att skaffa hund, vaknade i mig då min barnlängtan blev så stor att jag hotade min sambo. Bra jobbat, säger ni, men då svarar jag att det var en jäkla tur att jag varit gravt djur- och hundintresserad sen barnsben, annars hade vi fått en till såndär "som förstör ryktet om våra kamphundar!" Skämt åt sido, jag hade tittat på hundar ganska länge innan jag tog steget att faktiskt ringa på en. En valp kvar. Hunden var röd, med röd näsa och vit mustasch, ljusa ögon och en ledsen blick. Jag åkte dit och träffade uppfödarna och hundarna samma dag. 

Han var den ballaste hunden i kullen. Mitt första intryck av flocken var att hans kullsyskon var hysteriska. Brodern och systern hoppade högt upp i ansiktet och ville slicka mungipa, de lät och gnydde och var fantastiskt kärleksfulla! Charlie var med på ett hörn och slickade fingrar, men sen gick han och la sig på vardagsrumsmattan. En cool kille, vi klickade direkt. Jag och min sambo blev kära och fick ta hem den lille efter några veckor. 

Vi hade några regler bestämda redan innan Charlie kom hem:

1. Ingen hund i sängen
2. Vänta på var så god i dörren
3. Inte jaga katterna

Alla dessa tre regler har följts till punkt och pricka under alla dessa månader vi har haft vår lille valp, Charlie har sovit på en egen liten bädd på golvet brevid sängen, han tar alltid ögonkontakt i dörren även fast han håller på att kissa på sig och ja, sista regeln går väl ärligt talat sådär... Regel nummer två går sådär när katterna springer ut samtidigt som jag och Charlie ska ut och Charlie är lös, då skulle man kunna säga att både regel nummer två och tre går käpp rätt åt helvete... Hur som haver så hade vi en regel kvar, den viktigaste då vi bara har en 120 cm bred säng och det är omöjligt att få plats alla tre (plus gammelkatten) om Charlie ska sova i sängen också. 

Sen. Sen ni. Sen reste jag bort i ett par dagar. Oskyldig liten semester till ett bröllop. När jag kommer hem så upptäcker jag till min stora fasa att vår hund, Charlie the Pitmix, vår lilla rödnäsa Red Nose á (då) 16 kilo, har fått ligga och sova i vår säng med husse under dessa dagar då jag har varit borta, och till min annu större förskräckelse så upptäcker jag hur mysigt det är att sova tillsammans alla tre (fyra)! 

Nu är Charlie äldre och tygnre. Vår 26 kilos best gillar att ligga vid fotändan (läs: nedre halvan av sängen), på täcket så att man måste ligga som en liten boll på övre halvan för att inte frysa arslet av sig. Och det är här vi kommer till början på detta blogginlägg. 

Jag och min sambo sover nu, tills vår nya 160 cm breda säng kommer, varannan natt i soffan. Den som sover i sängen sover med Charlie, och den som sover i soffan sover med Elvis (gammelkatten). Men vad i helsike gör Charlie i soffan då? Det var sambons tur i sängen, och han ville inte ligga och frysa av täcke-brist, så då tänkte jag att Charlie ligger redan och sover så lugnt i soffan, det kan inte skada. 

Jag fick alltså alla nitlotter i natt. Fast personligen tycker jag att sambon fick alla nitlotter, han sover själv i en stor säng, jag ligger varmt brevid en gosekno utan dess like, bloggar, kollar på Dexter och käkar chokladglass utan att frysa. Livet är fan bra härligt med en pitmix! 

Så går det till hemma hos oss, med vår "lilla" nio månaders valp Charlie. Busfröt, älskade vän, underbaraste rädd-för-sin-egen-skugga-hjälp-goseknot som finns på hela jorden. Jag hoppas att vi får många fler år, du och jag. 

Och jag då? Ja, frågan är det. Det är så roligt detta med hundar, jag var verkligen besatt av hundar när jag var liten, men fick ingen, sen i äldre ålder så har jag bara sett en hund som en ouppnåelig dröm. När min dåvarande kollega Angelica skaffade hund så förstod jag inte hur det gick till, hur hon hade tid och råd, alla hade ju sagt att det kostade så himla mycket och att det var så omöjligt att ha tid med en. Jag gick alltså och trånade efter en hund i flera tiotals år innan alla pusselbitar föll på plats. Jag och min pojkvän blev sambos och helt plötsligt så fanns tiden. Varje dag så tittar jag på Charlie och tänker att det är för bra för att vara sant. Varje dag går jag in på Blocket och tittar på alla omplaceringshundar i olika åldrar och tänker ”Vi har klarat oss förbi 16 veckor, sex månader, åtta”. För varje dag som går så älskar jag honom mer och mer, och för varje dag så blir jag mer och mer som en kamphund själv, jag är redo att kämpa till döden för min lilla älskling. 

Jag heter i alla fall Nadia och bor med Charlie, min sambo Christian (eller Chrillian, hans rymdnamn) och vår inneboende/låtsastonårsdotter Nathalie, hennes två katter och min omplaceringsgammelkatt Elvis (han är 17 – och INTE GLAD). Vi har en litet kollektiv i en gammal omisolerad (det märks inte) sommarstuga i förorten Nacka.
När jag inte fryser arslet av mig så pluggar jag in massa hundfakta då jag ska börja en hundinstruktörsutbildning på Hundsteg i Enköping, eller så ligger jag och Charlie och halvslaggar i soffan och kollar på Dexter, eller så är vi ute och rör på oss och försöker ducka fördomar!
Det gäller att se så söt och normal ut som möjligt för både mig och Charlie, och helst vänta lite med att berätta vad det är för hundras, tills Charlie har slickat klart personen i ansiktet och lekt en stund med dennes hund (eventuellt ljuga, Ungersk Vizla brukar funka) . Det är värre för Chrillian som har mörkt skägg, ”HJÄLP HAN ÄR TERRORIST OCH HAR EN KAMPHUND”, där blir det oftast syntax error/system overload för folk, ingen går ju på hans Ungerska Vizla. Vi försöker vägleda Charlie till att bli en så väluppfostrad hund som möjligt, för trots att han är en glad falukorv som inte viftar på svansen utan på hela kroppen och som gärna hoppar upp i ansiktet och slickar på folk istället för hoppa upp i ansiktet och bita folk, så fattar tyvärr inte folk med förutfattade meningar att han älskar allt på två eller fyra ben (inklusive bord och stolar). Att han är stor som ett hus hjälper inte till, man ser ju knappt att han är valp! Men jag har i alla fall ett ess i jackfickan, Charlie blev nämligen bäst i klassen i Vardagslydnad 1 Bull- & Terrier hos Irene Westerholm och Hundläroverket, och om inte det funkar, då finns det bara en sak kvar att säga, och det är att man är gravid och ska få barn snart, det tar bort all uppmärksamhet från hunden. Det funkar dock bara under vintertid med bylsig jacka… 

Det var en inblick i mitt liv. En helt normal vardag med kamphund, det vill säga! Kommentera gärna om ni känner igen er, jag börjar känna mig som ett UFO!

 

Kat & Deamon

7 januari 2012 16:25

Haha klockrent! Våran omplaceringsälskling Deamon fick inte heller sova i sängen från början men smög sig obemärkt upp redan första natten och nu är han given i sängen mellan oss eller nere vid fötterna. Vi skaffade ett dubbelsängstäcke på 220x240 cm för att det alltid skulle vara tillräckligt med täcke kvar till oss vart han än låg på det. Kan säga att nu har vi skaffat oss ett likadant täcke till så att jag och sambon i alla fall får dela på det ena. Tillsammans med vår lilla son som också tillkommit i flocken medan Deamonsson har ett alldeles eget ;-) Precis som det ska vara med andra ord :P (nu har vi iofs en 180cm bred säng men under en period sov vi två vuxna och deamon + en amstaff vi var hundvakt åt i en 120 säng. Nu förstår jag inte hur det kunde gå men det gjorde det tydligen ;D)

http://www.maxfemhundracelsius.blogg.se

 

Nadia

8 januari 2012 14:01

Haha, älskar alla täcken! Jag och min sambo köpte ett dubbeltäcke men jag tyckte det var så meckigt att byta lakan på så nu kör vi varsitt enkeltäcke, men snart byggs det säkert på; Charlie på ett täcke, och så ligger jag och Krille med varsitt över hunden!

Läste din blogg, himla fin liten familj ni är!

 

Viveca

12 januari 2012 20:29

Underbart skrivet. Hoppas att du gästbloggar fler gånger. Här har vi liknande regler. Vår lilla är dock endast tolv veckor nu. Sängen har klarat sig, men husse verkar sugen på att bryta regeln. Fast med sju katter varav minst fyra skall ligga i sängen är det NEJ (än så länge) Jaga katter kämpar vi med att motverka. Eller åtminstone såpass att jag passar på att träna inkallning, för ute sticker hon efter dem och då passar det ju bra att se om godiset eller jakten motiverar mest;)Inne har alla utom den räddaste katten(naturligtvis) förstått att det inte är bättre att fly än att illa fäkta. "Sitt kvar och fäll ut klorna", om hon blir för närgången verkar funka bäst och då får de lösa det själva. Fördomar möter jag hela tiden. "Har ni skaffat en SÅN hund" " Det är ju i alla fall en tik"...? "Åh, vilken fin liten valp, vad är det för sort? OJDÅ!" Suck! Ha det gott, skall kika in på din blogg!

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...