När vi talar om hundägaransvar så talar vi om de (för de flesta) självklara delarna; Att ge hunden mat, plocka upp bajs efter den, hålla den kopplad där det krävs, inte låta den rusa fram till andra hundar, ge den vård när den behöver det, klippa klor, rasta den osv. osv. 

Men hur många tänker på ansvaret vi har gentemot våra hundar i slutskedet på deras liv? Hur ofta diskuterar vi det? 

Du som ägare bestämmer när hunden ska få somna in, och - om dom är sjuka - ska slippa sitt lidande. Du som ägare kan ge mer och mer medicinering, förändra vardagslivet för din hund, för att underlätta, och på det sättet behålla hunden längre. Men du måste visa hunden respekt! Din hund har följt dig genom sitt liv (oavsett hur långt eller kort) och varit dig en trogen följeslagare, din hund har säkerligen gett dig allt den kan ge i kärlek och respekt. Du är skyldig att göra detsamma tillbaka! 

Att se en hund förfalla, gå med smärtor och/eller uppenbart må dåligt kan väl inte vara en njutning för er? Varför inte låta hunden lämna jordelivet med värdigheten kvar? 

En hund som har en sjukdom som man vet inte kommer läka ut, en hund som blivit dålig på grund av ålder, en hund vars mentalitet har blivit sämre och den inte visar några tecken på att bli bättre; Låt dessa somna in, innan hunden går sönder! 

När tänker du släppa taget om din hund? 

Jag har tagit beslutet två gånger i mitt liv (två gånger för mycket), den ena gången pga att hunden hade ont, var skadad och att skadan var av sådan karaktär att framtiden för den hunden inte skulle se rättvis ut. Visst hade hunden kunnat leva, men det kändes inte rättvist att låta den leva under de restriktioner som veterinären gav. Jag ville inte låta henne leva för levandets skull. Mina hundar ska få leva ett liv fullt ut, inte halvdant. 

Den andra hunden fick somna in pga mentaliteten. När det blev så tydligt att det förvärrades hela tiden, och hon till slut inte ens kunde känna sig trygg i sitt egna hem så kändes det inte rättvist mot henne. Återigen, jag hade kunnat göra många förändringar i hennes liv, såsom munkorg, kortkoppel, undvika att träffa andra hundar och människor, ge antidepressiv medicin m.m Men det kändes inte rätt mot henne. Det var så uppenbart att hon mådde dåligt. 

Man måste sätta sig över sina egna känslor, sitt stora ego och se hur hunden mår! Mår hunden inte bra så ska den få somna in, och slippa det. 

Dessutom kan man ställa sig frågan hur man vill minnas sin hund, som den var när den blev riktigt dålig mot slutet, eller som den var när den hade full glans och strålade av välmående?

Jag önskar er alla styrkan att ta beslutet i god tid, så att hunden slipper lida!

//Paula & DD.