Jag vet att jag skulle skriva mitt nästa inlägg om "Vad händer när hunden tagit över!!!", men nu är det såhär att det idag är Alice's födelsedag så jag tänkte tillägna detta inlägg till henne.

Jag kan helt ärligt inte förstå att damen blir hela tre år idag! Var har tiden tagit vägen? Kortet här ovanför är taget bara dagarna strax efter att hon kom hem till oss. Då var hon inte stor!

   Jag tänkte att det här fick bli lite av en bildbomb på hur hon sett ut genom tiden. :)

   Jag minns dagen när vi åkte och hämtade henne. Vi visste att det var en tik kvar men vi visste inte riktigt hur hon såg ut. När vi kom in genom dörren så kom ett glatt valpgäng och mötte oss. En brindlefärgad tik kom först.
Det blev ju såklart så att man hälsade litegrann på alla valparna och sedan gick vi och satte oss i soffan och pratade med uppfödaren. Jag plockade upp en valp i knät och medan vi satt och pratade en massa så somnade valpen. Efter ett tag kollade uppfödaren på valpen i mitt knä, pekade på den och sa: "Det där är hon som är otingad.". Det var allt som behövdes för att vi skulle bestämma oss för att det lilla knytet skulle följa med oss hem.
Jag var kär!

   De kommande månaderna spenderade jag och Alice varenda timme tillsammans. Hon var med mig hos kompisar, ut på byn och även med på jobbet. Alice var så rolig att ha med. Snabblärd och med en enorm ordförståelse.
Och efter hon lärde sig tricket "Ledsen" (ligga på sidan och lägga tassen över nosen) så gav hon folk överallt en massa skratt. Alla som har träffat Alice ofta är rörande överens om att hon är en speciell hund.

   Efter det att Supra kom in i vårt liv (+ en massa händelser som skulle ta en evighet att beskriva) så fick Alice flytta till min bästa vän Ida. Inte alls pga att jag ratade bort Alice utan för att läget i flocken blev kritisk. Och Alice var den som blev tvungen att flytta (även min mammas hund var en del av flocken då och problemet hade bestått om det hade varit Supra som fått flytta, därför blev det Alice).

   Jag vet att Alice älskar Ida precis lika mycket som Ida älskar henne. Så trots att jag fortfarande har stunder då jag gråter i timmar för att jag saknar henne så vet jag att det var rätt beslut.

   Hur som helst, jag fattar inte var åren tagit vägen. I mars är det tre år sedan vi hämtade hem henne. Ofattbart!

   Och till slut:

En dagsfärsk bild på lilltjejen med sin födelsedagstårta. Grattis Snuffan, mamma älskar dig! <3