När man är inne på olika forum och hundbloggar så ser man många som sliter med det här med kloklippning på sina hundar. Så även vi. Malte har aldrig gillat att klippa klor men han har inte varit hopplös. Han har motvilligt legat i husses knä medans han fått klorna klippta och ibland även filade. Jag själv är väldigt rädd för att klippa klor så det här är enbart husses uppgift.

När Musse kom till oss så märkte vi direkt när det var dags att klippa klor att det här skulle bli tufft. Han fick total panik! Vi pillade mycket på tassarna när vi mös, vi hade klotången i närheten, vi drog med klotången över tassen osv. Inga problem. Det blev sen när det var dags att klippa som paniken kom hos honom.

Nu har vi haft turen att Musses klor växer extrent sakta så han behöver bara klippas med ungefär 3 mån mellanrum så det är inget vi behövde brottas med ofta. Men nackdelen är ju att han inte vänjer sig eftersom det blir så lång tid emellan.

Massa goda råd kom från olika människor men allt gjorde bara Musse ännu mer skräckslagen.

Nu ska ni få ett råd av mig, det enda rådet jag INTE fick!

TA HJÄLP AV NGN KUNNIG.

Man är inte en dålig ägare bara för att man erkänner att man inte klarar av det, tvärtom! Se det som en investering i framtiden när ni har en hund som är väldigt lugn och trygg i kloklippningssituationer.

En av mina instruktörer som jag skrivit om tidigare startade hundtrim för något år sen och jag bad henne om hjälp med Musses klor. Första gången tog det 2 timmar innan han var klar. Lång tid men då satte hon sig på golvet med honom, inväntade rätt sinnesstämning och filade sen en klo i taget i den takt som han accepterade. Började han bli stressad så lät hon det vara. Ett enormt tålamod som jag själv önskar att jag hade.

Eftersom Musses klor inte växer så fort så har han bara varit hos henne ca4 ggr men det verkar som att han förstår varför han är där. Han är super glad när han kommer dit till lokalen och nu sista gången var han klar på 20 min.

Trots att det gått så bra för Musse med klorna kommer jag fortsätta köra iväg honom när det är dags. Jag vill att han ska känna sig väldigt trygg med kloklippningen innan vi tar över den.

När det sen är dags för oss att fixa den själva kommer jag anmäla mig och Musse till en kloklippningskurs som samma person som klipper hans klor håller i.

Så det jag vill säga till alla er som har det jobbigt med klorna är - be om hjäp!

Idag finns det många som utför kloklippning. Be att få veta hur de går till väga för att klippa klorna, avsätter de en viss tid för det eller får det ta den tid det tar? Det finns säker en del som inte använder så bra metoder men ta reda på fakta om företaget, kanske vet ni någon annan som varit där med sin hund, ställ frågor osv.

Kloklippningen ska vara bekväm både för ägare och hund. Man ska inte behöva känna obehag av det och ha det som ett överhängande stress moment.

Stort lycka till!

Sofia & Musse

I helgen gick SM i Rallylydnad av stapeln, och två av ekipagen bestod av amstaff! Visst är det roligt?
Hundarna är Capa Tosta Lupetta "Lilo" och Conviction's Engine "Bubba".
Carola tog sin Lilo till plats 19 (finalplats!) och Jörgen med Bubba slutade på plats 24 av 40 deltagare.
I finalen var Lilo övertänd och tog ut det med ett 'amstaffryck' på plan, det är ju inte tillåtet hur charmigt det än är.

Jag tycker ändå att det är fantastiskt!! Av alla stambokförda deltagande hundar var dessa två de enda av bull'n'terrier-typ. (Det kan ju funnits fler, men de som inte är stambokförda står ju helt enkelt som "Ej stambokförd hos SKK" i deltagar- och resultatslistan.)

Ett stort grattis till er båda!!!
//Paula & DD

Jag hade ju planerat att göra ett inlägg om polletterna som trillade ner på plats efter kamphundskursen men det blir ett inlägg om mitt misslyckande istället, som iof har lite koppling till en av polletterna.

Lite bakgrund om Cilla (schäferblandningen) först. Hon fyller 10 år i november och jag har i flera månader haft tossiga undanflykter angående henne. Istället för att se henne som en hund så har hon fått komma undan med så mycket. Jag har inget "stopp" på henne längre som jag hade för ett år sen så nu skiter hon i att jag ropar när hon springer iväg för att kolla in en hund eller människa (otroligt oansvarigt!), det har gått så långt att jag inte ens ropar längre, hon kommer ju tillbaka på en gång. Andra undanflykter jag intalat mig är: Hon gör ju ingenting, Hon är ju gammal nu, Hon får ha sina små egenheter mm mm

Helt idiotiska bortförklaringar till varför jag INTE har tagit tag i hennes beteende och idag skäms jag, efter att ha analyserat gårdagens situation och insett att jag brast inte bara igår utan även brustit det sista året!

Eftersom min tant är så gullig, gosig, gammal, egen och ändå alltid kommer tillbaka så har jag henne lös och går samtidigt ut med Enzo. Samtidigt som jag går ut ringer Linda och jag svarar. På vägen går grannen med sin Golden. Cilla springer dit, skäller ett par gånger och sen har jag tappat Enzo när han ryckte till!

Vet inte vad jag säger till Linda och tydligen la jag ner mobilen i fickan medan jag sprang...
Katastofen var ett faktum, det var bara att försöka minska skadorna så gott det gick.
När jag kommer fram, efter en hel förbannad evighet, tar jag tag i Enzo´s bak (tänk att jag kom ihåg det!), vid det laget har han fått tag på Goldens sida vid revbenen och RUSKAR ändå släpper han när jag kommenderade "Släpp!".....
Jag tror jag frågade kvinnan om hunden var skadad 6-7 gånger tills hon med bestämdhet säger att det gick bra!

Här glömmer jag att säga till kvinnan att vi ska stanna kvar lugnt för att det inte ska uppfattas som otäck historia för hundarna men jag är så skärrad och proppfull av adrenalin så jag kan inte tänka en enda redig tanke!

När jag sen sitter och går igenom hela scenariot gång på gång så ser jag ändå klart. Cilla gör som hon fått göra det senaste året, Enzo tar det som en jaktlek. Han får tag på bytet och Cilla hjälper till även om hon inte biter. Han gör som dessa hundar "ska" göra; Jagar ifatt, Biter och Håller/Skakar. Han har jättekul, det syns verkligen på hela hans kropp! När jag tar tag i honom så ger han sig inte på mig (som jag faktiskt trodde) men dom är ju den enda rasen i världen som är selektivt avlad för att INTE bita människor. Att han släppte på mitt kommando har jag nog bara min träning Kampa/Släpp att tacka för.....

Jaha, vad gör åt det här sen då? Jag tänkte på vår (Enzo´s) hundmötesträning som gått så bra, är den helt förstörd nu?
Hur ska jag gå tillväga med Cilla? För så här får hon ju inte uppföra sig....
Mötesproblematiken visade sig inte ha något med slagsmål att göra, kan vara bra för andra att kanske få veta. Inga problem över huvudtaget vid mötena idag utan han var precis så avslappnad som han varit på de flesta mötena de senaste månaderna (ibland slinter det men absolut inte ofta).

Lite "striktare" regler har jag satt upp hemma. Låter som värsta diktaturen.... Och det kanske det är för Cilla    Men jag har även tagit tillbaka rollen som den roliga typen att vara ute med, dvs jag hittar på massa roliga saker som dom hänger med på. Det var länge sen jag gjorde roliga aktiviteter under promenaderna, det har blivit mycket före eller efter, eller så är det fysträning. Jag har helt enkelt glömt bort att ha kul med dom när vi är ute och går. Sen har jag särat på Enzo och Cilla så dom går också separat vilket betyder att jag måste gå tre gånger, 4-5 gånger om dagen (men då kanske fläskmagen försvinner   )

Nästa vecka ska jag se om jag får till lite fler polletter ang kamphundskursen, till dess
Over and Out!

/Pierina, Enzo, Cilla & Trolla

Förra året när jag var på kurs hos Åsa Tova Bergh på HUNDraelvans kursgård med Enzo så berättade hon om en kurshelg som varit 1-2 helger före, Bull&Kampishelgen, som är återkommande varje år (6e året i år). När den kom upp i år så var jag så sugen att gå och hade Enzo i tankarna men han har precis kommit så långt i bilträningen att han hoppar in lugnt, står lugnt och hoppar ut lugnt så jag vill inte förstöra det med att stoppa in honom och köra 11 mil så då hoppade tanken på Trolla fram istället. Sagt och gjort, jag anmälde Trolla och mig   

Jag har faktiskt varit så upptagen att jag inte ens läst mailen om kursupplägget mm så jag hade inte direkt några förväntningar mer än mina vanliga, att jag ska ha lärt mig något....

Kommer dit och vi hårdstartar med teori för tvåbenata och passivitet för fyrbenta, som är 6 stycken och alla blandraser (Här kan man kanske reflektera något!).

 
Jag har ju tränat passivitet en massa med Enzo och även Trolla men visste inte att det var så skadligt med stress och att det tar ca 2 dagar för hundkroppen att göra sig av med adrenalin och slaggprodukter om de varit i stressade situationer, situationer som är olika för olika hundar men många gånger ändå lika som pinnkastning/bollkastning, lek med hundar, promenad på stan mm. Att man efter en stressande situation för hunden måste låta den få vila dessa 2 dagar efter och kanske ibland behöver hjälp med att varva ner genom att sitta och smeka hunden en stund var nytt, så nu är det dags att se över ”min situation”

Iréne och Johan Westerlund är för övrigt från HUNDläroverket och är ”specialiserade” på kamphundar. Med sig hade de två APBT, Lady och Gimli. Gimli har funnits hos dom sen valp och tävlar bla lydnad, Lady är en 7 åring som varit hos dom i 5 veckor och av henne fick vi lära oss massor under helgen, vad som kan hända och vad man gör åt händelsen.
För övrigt är Iréne aktiv inom I.A.P.B.T.F (International American Pit Bull Federation) och agerar även som ombud för hundar i rättssalen.

Historia om kamphunden var också på schemat på fredagen. Vad är hundarna avlade för, vilka egenskaper är selekterade i aveln och vilka inverkningar har dessa för våra hundar idag. Många poletter ramlade ner där, även om jag visste ”historia” men att koppla ihop egenskaperna dom faktiskt SKA ha med hur min hund är och reagerar med ledning av en som är kunnig var nyttigt. Dessa hundar är och ska inte vara som andra hundar   

Så var det dags för lite av/på övningar. Där har jag ju redan kört lite med Trolla och insett att det är något jag måste träna massor på, hon är väldigt föremålsintresserad! Enzo är kanonduktig på att kampa/släppa på kommando men när jag kört med Trolla har det verkligen nästan spårat ur då hon inte ens reagerar på en frolic/korv/köttbulle framför nosen...

Men vi kämpade på under fredagen. Och så kämpade vi lite till. Efter ett tiotal repetitioner så verkade poletten ramla ner men Attans vilken mjölksyra jag hade i armarna!

På lördagen var det blandat teori och praktik. Teorin var för mig väldigt intressant då den handlade om mentalitet och konflikthantering. Det viktigaste jag kände att jag lärde mig var nog att när våra hundar slåss så är det för att de ser det som lek och där trillade poletten verkligen ner för mig ang Enzo plus att han är lite av en muckare. De gånger han varit i slagsmål (inga allvarliga), om jag tittar på hans kroppsspråk så här i efterhand, så har han faktiskt ”lekt”.... Naturligtvis är det inget som ska uppmuntras men det var skönt med en förklaring   
Konflikthanteringen var också väldigt intressant. Visst vet jag hur man förebygger "kamphundslek" men när det har hänt så är jag den där tröga människan som varje gång stoppar ner händerna bland käftarna även om jag efteråt tänker att nästa gång ska jag inte göra det.... Iaf, våra hundar har ett tillvägagångssätt i sina slagsmål; 1.När de tumlar runt och försöker få tag i den andra hunden och 2. När de fått tag i den andra hunden.
Tumlar de runt är det bäst att ta tag i baken/höften och dra dom ifrån varandra, enkelt om man är två. Är man ensam; ta kopplet (eller det som finns till hands) och sno runt midjan/baken på en hund och fixera den vid ett träd/stolpe edyl och ta tag i den andra hundens höfter och dra ifrån hundarna.

Har de fått tag i varandra så är ju våra hundar avlad för att INTE släppa och att ha uthållighet. Har man en Breakingstick är situationen löst på en sekund. Jag har inte varit så påläst om detta redskap och har tyckt att det är väl lite väl mycket. Idag tycker jag att det är ett humant redskap för att lösa en konflikt. Det var faktiskt Lady som fick mig på andra tankar då hon gjorde en överslagshandling och satte sig i Johans arm och där satt hon. Sekunden senare sitter hon bredvid honom och då har han använt en Breakingstick. Effektivt och etiskt, och även om man tycker att ”min kamphund skulle aldrig komma i en sån situation” så ska man nog tänka till en gång till på vad våra hundar har för egenskaper. Jag hade kunnat avstyra en massa obehag för Enzo om jag haft tillgång till en Breakingstick.....

Om man inte har tillgång till en Breakingstick när de fått tag då? Är man två personer tar man tag i var sitt halsband och lyfter hundarna rakt upp, när de inte får luft slälpper dom. Låter hemskt tycker jag men eftersom dom inte kan sitta i varann i all evighet så är det en nödvändighet och ändå en snabb lösning som kan hindra skador. Om man är ensam med två hundar då, den andra ägaren syns inte till? Ta det har till hands, koppel el tom tröja, sätt fast i ena hundens halsband och bind upp/fixera den lyftande och ta sen den andra hundens halsband och lyft den. Samma metodik, dom släpper för att få luft. Var snabb att släppa ner den fixerade hunden bara   

Vissa av kursdeltagarna tyckte det var hemsk information och hemska handlingar men jag måste få säga att det är bättre att veta hur man gör INNAN det händer, för det KAN hända! Kunskap är makt att kunna förhindra.
DET MAN INTE SKA GÖRA: Skrika, Vifta med armarna, Ta till något för att slå hundarna, Stoppa ner händerna i käftarna, Sparka på hundarna mm. Allt detta betyder för kamphunden ”Bra där, kom igen”

Efter en konflikt är det viktigt att stanna kvar på platsen, även den andra hunden och ägaren, passivitet, prata, låt hundarna sitta bredvid varandra på ett lagomt avstånd naturligtvis. Lös upp konflikten!

Förutom detta så praktiserade vi massa övningar som var användbara; olika fysträningar, stretching (superbra kunskap!!!), stadga, koppelträning mm mm

Utvärdering Trolla. En lite vimsig tjej som gärna gör som matte säger bara hon vet vad. Lätt att lära henne passivitet. Blir värre i sin vimsighet/osäkerhet när hon är övertrött. Otrolig kapacitet, de som tyckte hon passade mig hade alldeles rätt    Inte lika mycket ”motor” som Enzo men kan då, tror jag, bli mer sansad i momenten

En mycket lyckad, upplysande, inspirerande och tröttande helg! Nästa år är det nog Enzo´s tur att få åka.... :D

Jag blev lite kär denna kille    Ber om ursäkt att bilderna är av så dålig kvalitet men jag tror min kamera håller på att lägga av   

/Pierina, Enzo, Cilla & Trolla

I lördags kom dom efterlängtade valparna! Det blev två stycken, helvita valpar i storlek 39. Dom såg ut att ha väldigt dålig pigmentering, men dom fick mer och mer efter några dagar. Jag tror det kommer bli dirtnose-valpar (Ni vet väl att det är det nya bluenose??) och jag kommer sälja dom för minst 17.000kr styck!
Mamman är en arbetande hund med underbar mentalitet och utmärkt exteriör. Jag vet det, eftersom jag kan se sånt med egna ögon. Jag behöver inte meritera min hund för att veta sådana saker.
Papporna (ja, det är två) är prinsar båda två. Den ena af Rörmossen, och den andra af Hindås. Det kommer bli mycket trevliga valpar, fast dom kan lukta lite illa efter ett tag..

Här är en bättre bild på valparna, helt färska :) 
 

Jag vet, jag har dålig humor.. men jag bjuder på det! 

I lördags var vi hemma hos min svärfar, jag släppte in DD - som vanligt - och hon gick runt och nosade in sig. Efter en stund frågar min sambo vart DD var, och jag sa att jag trodde hon var i vardagsrummet. Han frågade om jag visste att det var öppet på baksidan, men det visste jag såklart inte! DD hade rymt!!! Vi gick ut på tomten och frågade grannen om han sett någon hund - vilket han inte gjort. Jag ropade och klappade händerna för att locka på henne. Jag vet att den andra grannen har en katt som gärna muckar med hundar (DD vet också det.....) så jag var inställd på att gå åt det hållet. Sen hör jag att sambon säger "Här är hon!" och ut från husgrunden kommer en skitlycklig DD!! 
"Matte, jag har hittat min lya!!!!!!" 

Jag ledde in henne igen och direkt när vi kom in la hon sig tillrätta vid mina fötter. Japp, nu när hon hittat en lya att bo i så kan hon ju faktiskt klämma fram valparna. 

När vi skulle gå hem så kröp hon in under husgrunden igen, knäppa hund! 

Hon har stora juver och är mer vaktig här hemma än vanligt, hon är samtidigt trött och omotiverad. Ja, det är bara att stå ut, snart är "MIN" hund tilbaka igen.

//Paula & DD 

Ps. Apropå mitt förra inlägg; Dåliga argument så kommer det ingen uppföljare än. Jag fick två kommentarer, från samma person, och förvisso var det "bra dåliga argument" men det vore kul att få in fler först :) 

Idag välkomnar vi en ny gästbloggre; 

Victoria Bengtsson, en hundnörd som är helt insnurrad på brukslydnad och rallylydnad, med en underbar Amstaff. Jag är 22år gammal bor i radhus med min sambo och jobbar på Willys där jag sitter i kassan. En grymt bra egenskap som jag tycker varje människa borde ha är att inte döma någon människa eller hund, jag tycker det är viktigt att vara ödmjuk mot alla, ingen vinner på att vara dryg eller högfärdig.
Alla är vi nybörjare någon gång och ingen är perfect.

En kamphund utan kamp?
 
Texas är en renrasig Amstaff som fyllde 3år i sommar, en perfect första hund enligt mig om du vill jobba med din hund.
Det första jag lärde Texas va "loss", då jag har små sysckon så tycker jag att det är jätte viktigt att han kan släppa vad han än har i sin mun. Visst han släpper allt ibland lite för mycket, när jag tränar lydnad med honom så vill jag ha med hans kamplust i våran lek. Han släpper allt direkt vilket inte blev det lättaste när jag vill belöna med lek, så nu efter ca 1år har jag fått upp hans kamp och vi har skit roligt när vi tränar.

 
 
 
Det hela började när vi skulle börja på Tävlingslydnadskurs, vilket jag hade sett framemot jättemycket. 
När jag stog där med Texas vid min sida runt om alla dessa brukshundar så började jag klia mig i huvudet och undrade; "Vad gör jag här?" 
Det va 4 schäfrar med på kursen, jag är livrädd för schäfrar då jag aldrig har träffat en schäfer med bra mentalitet. 
Så där stog jag stel som en pinne och visste knappt in eller ut, vad vi än gjorde så var det otroligt stelt inte alls som den träning vi har nu.
Vi skulle genomföra linförighet med hunden på vänster sida i slakt koppel, ja sa "fot" till Texas och han tittade på mig sen var det näsan i marken och helt okoncentrerad. 
De andra hundarna gick så fint vid deras förare och hade full fokus, de lekte med sina hundar mellan passen på låg nivå och jag va på ännu lägre nivå. 
Inte konstigt att våran träning gick åt fel håll när ja inte vågade bjuda på mig själv!

Jag försökte att hoppa, studsa och kampa med Texas men han bara satt som Ferdinand luktade på blommorna. 
Ni som vet hur hundar gör för att ge ut lugnande signaler, vet då hur det såg ut när vi försökte träna lydnad. 
Han kände av att jag inte var trygg i kursen med en massa schäfrar och instruktörer som inte visade mig hur jag skulle göra.
En gång när vi skulle köra en inkallning så satte jag ner honom gick ca 18 meter från honom, stog rakt upp och ner  gjorde en inkallning. Hunden vänder på sig, ställer sig och KISSAR...pinsamt... fast han ville ju bara visa mig att jag skulle lugna ner mig.
 
Sen hade vi ju även denna apportbock som han inte alls fattade varför han skulle ha den i munnen, alla de andra hundarna greppade apporten precis som ingenting.  Min instruktör visade mig hur jag skulle göra, jag visade Texas apporten och sa "apport" han satt så fint och bara tittade på mig. 
Om min instruktör hade varit mer utbildad så kanske apporten inte hade varit några problem. 
Han gick vidare till nästa förare och hjälpte dom, han såg väll mig och Texas som ett hopplöst fall, jag var så ledsen och besviken.
 
Nu när jag lär in linförigheten så har jag Texas på vänster sidan och viskar till honom "ska vi gå å ta haren där borta?, komigen då" och värkligen hettsar honom till att ha fokus på mig och mot haren. Detta har visat sig gå åt helt rätt håll, jag har nu en hund som tycker om att träna med mig. 
För jag bryr mig INTE om vad andra tycker och tänker om hur vi tränar. Vi går ca 4 steg under dessa 4 steg så pratar jag med honom hela tiden och leker som bara den, för det ska vara ROLIGT med lydnad inte STELT.

 
Angående Apportbocken som ja har försökt lära honom så länge med alla möjliga knåp och knep, så har jag honom sittandes på vänster sida, visar honom apporten och precis när han ska ta den så tar jag den, drar den i marken kastar iväg den ca 2 meter. Då hämtar han den med en viftande svans och kommer stolt tillbaka till mig med den, vi kampar då ännu mer. 
Nu när ja säger "Apport" så tar han den i munnen och släpper den inte, för han är ju rädd att jag ska ta den.
När man tränar på detta sätt med en hund som inte har mycket kamp i sig så gör det absolut ingenting att öka kamplusten, så länge det är under kontrollerade former.
En kamphund utan kamp, japp precis så är Texas! 
 
Jag använder inte kommandot "loss" om jag verkligen inte behöver för då släpper han ju allt han får inklusive leksaker, apportbock eller vad det nu kan vara. Det är viktigt under inlärning av apport att det ska vara roligt, och vem har sagt att man bara kan använda kommando "apport" med en apportbock? 
 
Detta va lite om mig och Texas hur vi har haft det och hur vi just nu har det.
 
Om man inte tränar inför tävling så kan man ju anmälla sig huxflux till tävling som antagligen kommer gå skit bra ;-) 

Idag tänkte jag göra en efterlysning till.. nämligen vad ni har hört för Dåliga argument gällande hundar/hundträning/avel/uppfostran osv osv.

Det jag nog klassar som det sämsta argumentet är det som tidningen ofta slänger sig med efter att en "kamphund" (med andra ord en hund med tänder och muskler) har bitit en annan hund:
"Nästa gång kanske det är ett barn!"

Det argumentet håller inte alls! En hund som har agg mot andra hundar - eller av någon anledning kände att den hade anledning att ge sig på en annan hund - kan faktiskt se skillnad på en hund och ett barn! Till och med om barnet skulle krypa - tro det eller ej    
Det argumentet används enbart för att skrämma och tyvärr tror jag det fungerar på okunniga läsare.

Ett annat argument som man ofta hör om man diskuterar om blandrasuppfödning är:
"Alla hundar var blandraser från början!"

..och det är ju sant. Många kanske tycker det är svårt att argumentera emot. Men det jag tycker är ohållbart i detta argument är att personen alltså väljer att jämföra dåtidens kontrollerade blandrasavel som utfördes för att skapa en ras med dagens blandrasuppfödning som ofta sker utan någon som helst kontroll, framtidsplan eller vettig baktanke! Det är ju vida känt att våra blandraser idag är uppföda av okunniga människor som vill tjäna pengar, och att föräldrarna till valparna ofta är hundar utan någon som helst bevisad hälsa, mentalitet eller bakgrund.
Det håller inte att jämföra detta!

Och ett som jag tagit upp tidigare..
"Lämna inte hunden utanför affären, det finns ligor som stjäl hunden använder den som lockbete när dom tränar kamphundar."

Som sagts tidigare: Jag tror inte på det! Nä, jag tror inte att det finns ligor som stjäl hundar utanför affären för att träna sina kamphundar på. Jag tror att även det är skrämselpropaganda, och i mina ögon är det mycket sorgligt att man måste skrämmas på det sättet för att folk inte ska sätta sina hundar utanför affären. Jag tror att de hundar som stjäls (självklart beroende på ras) säljs vidare illa kvickt.. till första bästa, för att få in några snabba tusenlappar. Vad för typ av hem dom hamnar i, om dom blir väl behandlade, eller om dom kanske rentav får flytta många gånger efter varandra, spelar väl egentligen ingen roll?? Du blir av med din hund, och högst troligt kommer du aldrig få se den igen! Räcker inte det som argument för att inte lämna sin hund oövervakad?? 

Ok, säg att du har en hund som inte skulle följa med en främling, som kanske rentav skulle markera om en främling kom förbi.. har du någon gång själv stått utanför affären och iakttagit vad människor (främst barn) gör mot hundar som sitter ensamma? Jag har sett barn kasta pinnar på hundarna, göra hotfulla utfall mot dom, och "skälla" (voff voff) på dom. Jag har sett hundägare släppa fram sina egna hundar för att hälsa på den ensamma hunden. Är det något du vill utsätta din hund för? Och vad händer om ett barn rusar fram till din hund, och den markerar? 

Säg vad man vill, men det är så mycket mer som är troligt att din hund blir utsatt för något obehagligt än att den blir stulen.. och jag hoppas inte det är något du tycker är okej...? 

Jag tänkte be er skicka in dåliga argument som ni har hört, och "svar på tal". Jag kommer inte publicera era kommentarer, utan samla in dom och göra ett eget inlägg med dom. Tänk på att skriva i kommentaren om ni vill vara anonyma, annars kommer ert namn finnas med i inlägget.

Kamphundar låser sina käkar.

Om man kampar med en hund blir den aggressiv.

Rödnosade hundar är mer aggressiva.

mfl argument/myter har jag redan tagit upp i ett tidigare inlägg. (som jag tyvärr inte hittar nu...)

//Paula & DD