Trolla kom till mig augusti 2012. Osäker och fjäskig. Efter lite efterforskningar fick jag en bakgrund; Mamma renrasig Amstaff, pappa Pitbull (Red Boy), misshandel, flyttande, hetsande mot hundar, hundstall och så till mig...

Visar sig att tjejen har stålande intellekt, enormt snabb att lära, en stjärna helt enkelt <3

Men kan inte umgås med andra hundar utan att slåss. Vi kom en del på väg men inget som kunde kallas för lyckanden med andra hundar. De andra föll i hennes käftar titt som tätt för att jag, hur jag än försökte säkra, felade...

Hon ville vara med mig konstant, jag måste dela min tid mellan henne och de andra hundarna. Hon gav mig hela sig, jag kunde bara ge 99% tillbaka...

Efter att ha funderat i närmare ett halvår tog jag beslutet men hon skulle få en arbetshelg på Nordiska Hund för att ha bra minnen när hon somnade. Ändå blev det sista minnet det av ett slagsmål :(

Jag vet inte hur jag ska fortsätta mitt liv för tillfället, hon fattas mig så totalt!

Pierina & Trolla

Vet inte riktigt hur jag ska börja mitt första inlägg här på kamparna.se! Så går väl rakt på sak!
Jennifer heter jag och har en amstaff tik på snart två år som heter Taxen, och ja hon är lika speciell som sitt namn!
Tänkte dra en kort, men ändå lång presentation om mig, min tax och mitt liv i hund världen över lag!

Jag har alltid levt med hund i hemmet och är från första början uppväxt med flatcoated retriver's men även några blandraser. Min allra första egna hund kom in i mitt liv i tredje klass, en blandras tik ( schäfer, risensnauser och irländskvarghund) En himla underbar tjej, som tyvärr fick flytta efter några månader.. Då det visade sig att vi var hennes fjärde hem.. Vi vet inte vad som hänt den här lilla valpen innan, men hon hade rädslor till tusen. Och jag fick som barn vara med om det svåra beslutet att låta henne flytta igen till en familj som alltid var hemma och som alltid kunde skämma bort henne. Det var ett av det svåraste besluten som jag någonsin tagit i livet. Men det var rätt gjort, för där fick hon det bra!
Några månader senare efter många tårar så bar det av ner till perstorp i skåne för att hämta Luddemannen ( också en blandras, svenskdansk gårdshund / dvärgspets), Han var liten nog att få plats i mina två händer! Ludde är en herre för sig själv, och finns fortfarande kvar i mitt liv - tio år senare! Men han tar det mest lungt och är pensionerad som vi säger ! Trots att han fortfarande hänger med hemvärnet i skogen !
  I vuxen ålder träffade jag en kille med en schäfer, och så blev "vi med" amstaff (oreggad) för första gången. Båda dessa är omplaceringar som kom till oss med stora problem, aggresioner och rädslor. Idag är dom två helt mysiga hundar, även om dom är lite mongo!
  Snart börjar historien om mig och min tax. Kärleken tog slut, och ett  impulsbeslut i min ensamhet tog mig till krisitnehamn och kennel fervens fera för att kolla på en fem månader gammal tik.
Tiken var Taxen, och Taxen följde med hem redan samma dag.
Den första månaden spendarade jag var enda vaken timma på att fundera på vad tusan jag gett mig in på ? Hunden är ju helt galen! Men när det var dags att skriva över henne på mig så var ingen gladare än jag. Att få ta med mig den här Taxen hem igen.
Jag vet inte hur Taxen hade det hos den tidigare familjen där hon var i två veckor. Men det var något som stämmde  där .
Hon skrek och slängde sig efter allt som rörde sig, hon tuggade på saker, seperationsångest till tusen och allt sånt där hemskt man kan tänka sig.
Det fanns dagar då jag övervägde att släppa henne i skogen, för hon stack ju ändå bara...
Idag ett år senare... Ja nu sitter jag här med en Tax som sover som en gris i mitt knä. Vad skulle jag göra utan henne? Allt som vi har gått igenom under året är helt otroligt.
Idag kan vi ta en promenad genom centrum utan skrik , ibland till och med utan drag i kopplet. Idag kan vi leka och springa lösa och ha roligt - och hon kommer tillbaka. Idag kan jag lämna henne de få nödvändiga timmar ensam hemma och hon ligger fortfarande och sover i soffan när jag kommer hem.
Det är min Tax det, världens bästa Tax!
     

Jag är ju som sagt uppväxt med hundar, och trodde jag kunde hundar bra... Men när taxen kom in i mitt liv så fick jag mig en dask i ansiktet som sa " det finns mer att lära!" Och det var det, jag började plugga, och ett år senare sitter jag här som certifierad allmänlydnads instruktör , med kunskap att starta hunddagis. Och nästa vecka börjar nästa utbildning! Men nu kör vi lite mer fart fyllt och satsar på agilityinstruktör!
Har lärt mig att det alltid finns mer att lära , och jag vill lära!

På dagarna roar jag och Taxen oftast oss med lydnadsträning, lite klicker och självklart massa lek! Som jag tycker är så oerhört viktigt!
Och så ofta vi får chansen så tränar vi gärna lite WP eller barmarksdrag , då Taxen älskar att arbeta fysiskt! Men självklart så är jag henne andra viktiga saker med klicker, så som att ta av mig strumpan ;)

Det var kort och gott om mig! Tackar och bockar för att jag får vara med här och dela med mig av tankar, ideeer och erfaraneheter! Och jag hoppas att kunna bidra med något ! Och är det något ni undrar över så är det bara att fråga!

Jennifer & Taxen

Jag vet, jag är värdelös på att blogga. Jag har så mycket idéer om vad jag ska blogga om, men jag får inte ner det i ord.. när jag väl sätter mig och ska skriva så tar det vara stopp. Så ni får nöja er med detta filmklipp så länge, det har roat ganska många, och roar mig än idag. 

Ha en fin sommar, jag hoppas att jag kommer få tummen ur att blogga snart igen! 

//Paula, DD & Frank

Long time, no see....
Det har faktiskt varit en otroligt jobbig tid som jag trodde aldrig skulle ta slut men det verkar som om det är på sluttampen nu :)
Först fick jag den eländiga vårdeprissionen jag dras med och varje år tänker jag att jag ska kontakta läkare för att få medicin för den och varje år glömmer jag bort det tills jag ligger där nerklubbad...

Det positiva är att jag fick se att mina hundar klarar en längre period med passivitet utan att bli hysteriska :)
Ja iaf, efter att jag trevande hittat tillbaka till träningsglädjen så går jag på en nit bara för att jag är så otroligt korkad ibland...

Jag VET att Enzo inte klarar av att springa planlöst i skogen, han får ett enormt adrenalinpåslag och går upp i en farlig stressnivå som han har svårt att ta sig ner från till en  normal nivå igen. Ändå kör jag denna planlösa springandet i 4 dagar! Korkat.... Han bara ökade och kom aldrig ner igen så jag har en hund som inte kan sova, detta håller på i 1.5 vecka när tikarna sätter igång att höglöpa! Ja då sitter jag där med en enormt stressad hund med ett megapåslag av hormoner *suck*

Han kunde ingenting längre; Sa jag Hatt (mitt sittkommando) så tittade han bara på mig totalt nollställd, inget trix som tidigare suttit i ryggmärgen klarade han av att göra. Gick jag för långt på promenaden hade jag en hysterisk hund när jag kom hem. Totalförvirrad kille....
Han hade ju fått en kemisk kastrering men den hade inte kickat in så jag går från att vara irriterad, tycka synd om honom, förbannad till att hata honom och tillbaka till att tycka synd om honom... Maktlös när jag inte hittar något sätt att hjälpa honom på, jag kan inte ta i honom för då kastar han sig på mig och ska jucka så för att inte förstöra vår relation bestämde jag mig för att inte göra något alls utan bara gå kortare promenader och hålla mig borta från honom.

Ett snabbokat besök hos veterinären för riktig kastrering blev bestämt och ca 2 veckor senare kommer han upp i soffan, sätter sig bredvid mig, slickar mig på örat och lägger sen huvudet på min axel med den djupaste suck jag hört. Det var över! Men så trött han är! Sover djupt och mycket vilket inte är så kontigt då han inte sovit/vilat riktigt på nästan 1.5 månad...

  Nu har vi flyttat till ett hus som ligger avsides, skog på tre sidor och ett grannhus som ingen bor i. Jag håller tummarna att med den lugnare miljön så blir även Enzo lugnare. Vi har påbörjat den mentala träningen lite smått, korta korta pass, och han kan kommandona igen :)
Jag hoppas inga inre organ kommit till skada under dessa veckor då stress kan slå ut dom, hormonerna vet jag inte om de i sig kan ge skador men med tanke på att han var så stressad innan överflödet av hormonerna kan de nog ha "hjälpt" stressen...

Summa summarium:
Lyssna på magkänslan vad som är rätt för din hund, strunta i råd/tips om de inte känns bra för det är Du som bäst känner din hund.
Läs på om stress, vilka symtom har den? Det är en lömsk "sjukdom". Även om din hund inte reagerar som Enzo så kan den ligga där och uttrycka sig på andra sätt.

Nu hoppas jag att allt ska vara i sin ordning och att jag kan fortsätta med inläggen och träningen med mina hundar, speciellt hoppas jag att Trolla kommer bli certifierad droghund inom kort. Jag var tvungen att byta hund när det bara var 4 träffar kvar (Enzo gick inte att träna ju) och hon är verkligen en naturbegåvning samt att hon inte har några problem med bilåkande, nya miljöer eller underlag :)

/Pierina, Enzo, Trolla & Cilla <3

Förra veckan tog vi det tuffa beslutet att låta Malte somna in. Ska jag vara helt ärlig så har jag funderat på det alternativet av och till genom åren. Men skämts för mycket för att säga det högt till ngn till och med min man. För några veckor sedan började jag titta på våran situation som en utomstående och insåg att hela vårat liv var kaos och vårat liv innebär en massa faktorer som gör att samtliga mår dåligt. När det dessutom går ut över mina barn då är det stopp! Detta var även första gången på 5 år som jag tänkt tanken att även Malte måste ju må dåligt. En människa som stressar i 5 år går till slut in i den berömda väggen. Jag insåg i samband med detta att vi aldrig kommer kunna rehabilitera Malte. Att detta pågått alldeles för länge och att han inte kan må bra hos oss. Han ska ju vara hos en ensam person som han får vara med hela tiden och som tränar/utbildar honom massor. Ju färre som finns i hushållet desto mindre att hålla koll på hela tiden. Men vart hittar man den personen när man har den rasen man har? Skulle han omplaceras skulle jag aldrig få sinnesro, jag skulle hela tiden tänka på hur han mår, vad han gör, rädslan för att han ska skeppas vidare skulle hela tiden finnas där. Hade han varit av en annan ras, cocker spaniel, golden mfl så hade det nog varit enklare. Och sen är ju frågan, skulle han verkligen kunna rehabiliteras?

Jag tog hjälp av en väldigt viktig person i min omgivning om mina tankar. Den här personen har funnits i mitt och Maltes liv senaste 4 åren och sett vårat slit. Funnits i med och motgångar. Efter att jag ventilerat mina tankar med henne och lyssnat på hennes egna erfarenheter av liknande hundar så bestämde jag mig slutgiltigt. Malte får somna in, det är dags nu och det är det rätta för honom. Han förtjänar att nu få frid. Äntligen kunna slappna av.

Jag var övertygad om att detta var det rätta för Malte och för våran flock hemma. Samtidigt hatade jag mig själv som tog mig rätten att bestämma över ett liv. Dessutom var jag nu tvungen att ta upp detta med min man. Han var inte alls på samma nivå  som mig. Han tyckte vi skulle testa lugnande och visst det hade vi väl kunnat men för vems skull? Ska vi medicinera Malte resten av hans liv för att han ska klara av sig själv? Nej jag vill faktiskt inte det. När maken hade funderat ett tag så ringde han till veterinären. Vi hade då pratat igenom allt och kommit fram till att Malte inte kan må bra hos oss. Att vi inte kommer må bra förrän han mår bra och att det kommer sluta med skilsmässa mellan oss om inget händer. Vi måste även tänka på Musse. Musse är en lugn och trygg individ i grunden men efter att ha levt i 2.5 år med Malte så finns det vissa stress tendenser även i honom som vi inte vill ska förvärras så vi sen har 2 stressade hundar som inte går att rehabilitera.

Vi fick tid hos veterinären förra tisdagen och efter att ha gråtit hela morgonen på toaletten på jobbet var det dags. Jag hämtade upp maken och Malte hemma. Det var skönt att vi gjorde detta tillsammans. Jag hann tänka flera ggr att jag skulle ta honom och gå därifrån, att jag skulle bli hatad av alla och få så mycket skit för det här. Men så fort vi öppnade bagageluckan började stressen och jag kände att nej, det är ju så här 90% av våran vardag. Hans positiva sidor/stunder syns allt mer sällan. Vi fick komma in i ett litet rum med tända ljus där Malte fick lugnande. Vi strök på honom och pratade med honom. Även med lugnande var han alldeles hård i kroppen. Han kändes liksom inte avslappnad fast han var i stort sett helt väck. Malte låg på golvet och maken låg över honom, jag började gråta hysteriskt, eftersom min bebis mage växt förstod jag ju att jag inte skulle kunna ta mig ner dit till honom. Maken lyfte därför upp honom på bordet och jag drog fram min stol så jag satt precis vid hans huvud. Malte stirrade på mig men hans ögon var alldeles svarta, inte alls så där bruna och fina som de brukar vara. Det var som att själen redan lämnat honom, det var hemskt! Efter en stund fick han de sista sprutorna och i stort sett direkt upphörde andningen men hjärtat slog ett tag till. Tårarna rann på oss, vi kramade, pussade och pratade med honom. Allt bara släppte. Jag hade tidigare pratat på om massa praktiska saker medan maken grät. Troligtvis för att stöta bort sorgen, men nu svämmade den över. Lutade mig över honom och viskade förlåt mattes älskling i hans öra och drog ett djupt andetag i hans päls som alltid luktat så gott. Det var sista gången jag skulle få känna hans doft, hans värme. Att lämna honom där på bordet och gå ut med bara ett koppel var en väldigt makaber känsla men jag vet att Malte har det bättre nu och jag vet vart han finns vilket betyder att även jag fått sinnes ro.

Älskade Malte!   

Musse & Malte - Bästa kompisar och Malte har ALDRIG markerat för Musse när han gått för långt utan väntat på hjälp från oss.

Favvosysselsättningen - Viltspår!

Den allra finaste!

Maltes absolut bästa egenskap har varit att jag alltid kunnat lita på honom när det gäller barnen. Ovan Alice & Malte

Malte & Alice kollar tv

Malte väntar på att Leija 8 mån ska äta klart på hans ben

Jag lovade ju att uppdatera mer om Frank, så här kommer det. 
Första tiden hos oss var DD en riktig liten surbigga! Stackars Frank fick knappt andas utan att hon visade alla sina fina tänder.. Jag höll dom särade när jag inte kunde hålla koll på dom, och försökte vara ute mycket med dom, eftersom DD accepterade honom fullt ut där. 
När jag hade varit iväg en eftermiddag så hade jag dom särade när dom var ensamma. När jag kom in tänkte jag "Nä, nu får det bära eller brista.. nu släpper jag ihop dom så får det lösa sig, jag orkar inte hålla på med kompostgaller hit och dit!" och vips, så började dom leka!!! 
DD var fortfarande lite bitsk emellanåt efter det, men det var ändå en stor skillnad. Den natten fick Frank sova hos oss i sängen.. fast jag fick hjälpa DD lite, eftersom hon inte helt kunde slappna av när han kom för nära henne. Han sov vid mina fötter och DD i min famn. 

Några dagar senare såg jag att DD försiktigt kröp närmre honom i soffan och sen låg hon med huvudet på hans rumpa och sov.. efter det har dom kommit väldigt nära varandra och är så fina ihop. Jag är så tacksam, eftersom jag är helt såld på Frank och inte kan tänka mig att omplacera honom! Det får krävas oerhört mycket för att han ska få flytta, han är så fantastiskt underbar och lite koko - men sånt älskar ju jag hos hundar ;) 

Här kommer lite bilder på dom.

//Paula, DD & Frank :D 

Vi har ett problem med våran röda herre, Malte.

Han snor gärna mat från bordet och även om det inte finns mat på bordet så springer han på bordet och letar, tex på natten. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska lösa detta. Elhalsband hade varit en skänk från ovan (skämt). Vi låter dom aldrig få något vid bordet, ramlar något ner så får de inte ta det osv. Det är inte så att vi lämnar saker framme på bordet men när man har barn så händer det att ngn blir kissnödig under middagen eller att telefonen ringer osv. Jag vet inte när jag sov en hel natt senast för så fort Malte rör sig så vaknar jag och ligger och lyssnar vad han gör och flyger upp och ryter till åt honom.

Vi har testat att ta honom på bar gärning, att "skälla" på honom när han är på bordet,vi har kört med blomspruta, vi har gillrat skrammelfällor men skramlet överraskar honom bara i stundens hetta. 2 sek senare är han där igen. Det känns som att oavsett vilken konsekvens det blir av så är ändå den ev matbiten värd så mycket att det inte gör ngt om han blir rädd eller får vatten på sig.

Just nu står mitt enda alternativ till att sätta upp kompostgaller på nätterna för att stänga honom ute från vardagsrummet. Vi har öppen planlösning och har matbordet i vardagsrummet så det finns inga dörrar. Det som hindrar mig från att sätta upp kompost galler är att Malte alltid sover ute i soffan och det kan han inte göra om vi ska stänga honom ute och det känns heller inte som att problemet kommer lösas. Dessutom har vi ju barn som inte kan öppna och stänga kompostgallret och därmed inte kommer kunna gå ner till oss på natten ifall de drömmer.

En annan sak jag funderat på är ett sånt där antiskall halsband med fjärrkontroll. Men det hjälper ju inte på natten men man kan iofs träna med det på dagtid. Vi lånade ett sånt för några år sen till våran tax och han lärde sig till slut att det var när han fick på sig halsbandet som det skulle börja spruta och jag tror att Malte kommer lära sig samma sak rätt snabbt så det är nog inget bra alternativ heller. 

Är det någon som har erfarenhet av detta? Något bra tips eller lösning till mig?

Ha en fortsatt härlig vårdag alla läsare!

/Sofia

Herregud vilket dåligt samvete jag har och har haft för bloggen under min frånvaro.

Det har hänt så himla mycket på det personliga planet att jag knappt orkat ta mig för något alls. Perioden feb-april var vi jourfamilj åt 2 tjejer, 5 och 6 år gamla och tiden med 5 barn i familjen var inte den lättaste. Vi har dessutom fått reda på att vi ska få tillökning i familjen i höst i form av en människovalp och jag blir alltid så himla sjuk de första månaderna och så även denna gång. Detta har däckat mig totalt och det är först nu som jag börjar få lite eneri tillbaks.

Under den här perioden har tyvärr hundarna fått stå tillbaks en hel del och även där tär samvetet.

Nu börjar vi komma igång och har hunnit med 2 st träningar inne i Kristinehamn med min favorit instruktör. Hon hade privatträning med ett ekipage där hunden hade svårigheter med hundmöten. Vi åkte dit för att agera störning med båda våra killar.

Vid första träningen så var det ganska stort avstånd som gällde, 3-4 meter som minst från hunden som hade privatträningen. Vi gick fram och tillbaks längs en väg och störde så gott vi kunde. Vi var totalt ca 7 hundar i rörelse och det var så nyttigt för båda våra killar.

Musse är ju en klockren hundmötes hund. Han sköter sitt och bryr sig verkligen inte om andra hundar. Det är knappt att han tittar men han blir ändå helt slut av att vara runt andra hundar. Malte skötte sig riktigt bra. Inga konstigheter alls. Detta var minst lika nyttigt för honom som för hunden som hade träningen. Han var avslappnad hela tiden, ingen spänd kropp, inga öron på skaft utan lugnt och fint. Mellan varven så övade vi lite Rallylydnads moment bara för att få upp uppmärksamheten plus att krydda tillvaron lite extra för Malte som älskar att jobba och tänka.

När vi kom hem så sov killarna i 2 dygn!! Snacka om att de varit understimulerade stackarna.

Helgen efter drog vi in igen när de skulle ha kurstillfälle nummer 2. Det var nu dags för lite mer utmaningar i hundmötena. En sak som vi fick göra var att vi en och en skulle gå runt hunden som hade lektion som då satt ner vid sin matte. När det var Maltes och min tur började han hoppa och studsa ju närmre den andra hunden och situationen vi kom. Instruktören tog sig då tid att förklara för mig varför han gör så här och hur jag ska få honom att sluta. Malte tycker det är väldigt jobbigt när hundar "stirrar" på honom och i den här situationen gick jag rakt mot den här jobbiga och han hoppade då för att "fråga" mig om vi verkligen ska gå in i det här. Jag fick då stanna, vänta på att han ska lugna sig och sen gå vidare runt hunden. Det fungerade så himla bra! Han ville inte riktigt titta på hunden och han visade tydliga tecken på osäkerhet. Jag tycker det är fantastiskt när instruktören trots att denne har kurs med en annan ändå tar sig några minuter att förklara och hjälpa en med saker som dyker upp. Även efter att lektionen är slut tog hon sig tid att stanna och prata med oss om olika saker som vi funderade på.

Det är egentligen såna här saker som våra killar behöver. De vardagliga mötena med andra hundar. Men jag blir så störd på mig själv för jag måste signalera något till Malte när vi är på kurs för då sköter han sig jätte bra och det blir inga stora problem, men när vi sen är på promenad och möter en hund så kommer det oftast ett utfall. Malte gjorde ett sånt utfall efter själva träningen i lördags och det var så bra att instruktören hann se det för då förklarade hon att det handlade om dumhet blandat med att han inte vill att andra hundar ska titta på honom. Jag fick tillfälle att korrigera honom på precis rätt sätt utan att vara spec hård och det syntes på honom att han tog det väldigt bra. Han såg ut att förstå att det var fel och det kändes skönt. Då vet jag hur jag ska göra vid ev utfall på promenad.

Nu ska jag försöka bli bättre på att blogga och träna mina herrar!

hur har ni det så här på våren? Blir det mer träning och promenader för er när snön och kylan är borta eller kör ni lika aktivt året om?

//Sofia & Musse & Malte